Sällskapets föres ordförande Bure Holmbäck höll ett föredrag med denna titel i Kungliga Bibliotekets hörsal den 11 oktober 2008. Gunnar Hedin gjorde följande sammandrag av föredraget.

Jag ska försöka berätta några minnen från ett drygt 50-årigt forskarliv, och lämna några vittnesuppgifter från en forskningsverkstad. Hjalle skrev att ”Stockholms skärgård är ett landskap hackat till kalops.” Jag vill visa att yttrandet har missförståtts och jag vill också säga att det här föredraget kanske kommer att påminna om en forskning ”hackad till kalops”.

Det började i mars 1956 på UB i Uppsala. Jag letade efter ett lämpligt ämne för en licenciatuppsats. Det var en oerhörd glädje och lycka när jag hittade ett ämne: Hjalmar Söderberg. Handledaren Viktor Svanberg stödde mig i det valet. Till all lycka fanns dessutom en färdig bibliografi, den av Herbert Friedländer. Det är ovanligt att det finns en komplett författarbibliografi.

Det fanns då fyra andra som forskade på Hjalle. Jag ville syssla med den rent skönlitterära produktionen, inte de religionskritiska verken. Jag valde uppsatsrubriken ”Eros och Polemos i Den allvarsamma leken.” Detta syftar alltså på kärlek och stridigheter.

Jag hade noterat att vissa kommentatorer tyckte att de dagsaktuella utvikningarna i Den allvarsamma leken var överflödiga, irrelevanta. Jag ville tvärtom hävda att utvikningarna alls inte var någon belastning. De hade ett konstitutivt sammanhang med berättelsen.

Jag satte igång i enlighet med två principer:

1) Att läsa allt innan jag läste vad kritikerna sa. Därmed kunde jag opåverkad komma med friska iakttagelser.

2) Att läsa verken 1889 – 1940 strikt kronologiskt. Om man läser samlingsutgåvorna i ordningen 1 – 10 så missar man ju Hjalles utveckling när det gäller t.ex. litteraturkritik, journalistik och debatter.

Till en början blev det besök på Bonniers arkiv och UB i Göteborg. Bakgrunden till att Hjalles litterära kvarlåtenskap hamnade i Göteborg var märklig. 1946 erbjöds faktiskt KB detta material men riksbibliotekarien Wieselgren vill inte ta emot det. Jag upptäckte att denne hade en gammal fnurra mot Hjalle. Ett av de religionskritiska verken hade nämligen recenserats av W och han var mycket negativ.

Jag fann vidare rätt snart att Gertrud och Den allvarsamma leken var samma historia. Det var samma kvinnliga förebild i centrum. Jag ville bli klar över vem som var förebild. I Hjalles årsböcker, som jag kallar ”annalerna” – ett numera accepterat begrepp – fann jag bara att hon var kodad som X. Hos Sven Lidman hittade jag uppgiften att X = Maria, gift med en militär vid namn von Platen. På UB i Lund läste jag dödsannonsen över denne och var snart på det klara med vem X var.

Man ska som forskare inte vara rädd för något spår. Man hittar ofta intressanta saker av rena tillfälligheter.

Så blev licentiaten klar. Jag hamnade på KB 1960. Och 1962 kom Sten Reins avhandling om Gertrud. Den var inte så bra.

1969 disputerade jag med en avhandling med titeln Det lekfulla allvaret. Till detta hör historien om Maria von Platens brev till Henning von Melsted. En avkomling till denne, en kvinnlig journalist [Lillemor Melsted] läste 1962 en tidningsnotis om att en avhandling skulle läggas fram dagen efter och att den handlade om Hjalles Gertrud. Hon insåg att breven omedelbart borde göras kända och ringde upp Rein för att senare  åka hem med breven till Rein. Men Rein gjorde inget annat än att lägga breven i byrålådan.

Så 1969 läste vår journalist återigen en tidningsnotis om att dagen efter skulle en avhandling om Hjalle läggas fram! Hon såg att det var en annan författare den här gången. Hon försökte få kontakt med mig, vilket misslyckades, men andreopponenten Sven-Gustaf Edqvist fick i alla fall veta vad saken gällde och kunde strax före disputationen meddela mig att breven fanns hos Rein. Journalisten var så klart upprörd över att Rein inte hade lämnat ifrån sig breven för forskningen. Jag fick alltså först senare studera de högintressanta breven.

Därefter blev det uppehåll i min Hjalle-forskning på grund av min anställning på Sveriges radio. 1977 ville Libers förlag att jag skulle skriva en biografi om Hjalle. Jag insåg att om inte jag gjorde det så skulle budet gå till någon annan. Så jag accepterade, dock valde jag så småningom, efter olika turer, Bonniers för bokens skull. Min roman om den svenska byråkratin – Verket – kom1978.

1988 gick jag i pension och samma år blev biografin klar – ett nytt skede i livet! Innan dess hade dock utställningen på KB 1984 blivit en stor framgång. Jag måttbeställde en Hjallefigur, en 174 cm lång helfigur. Det är bilden från balkongen i Köpenhamn där Hjalle står i tofflor. När bilden togs frågade Hjalle oroligt:

– Tofflorna kom väl inte med?

Utställningen hade 12 000 besökare – ett rekord. Jag lade ut ett skrivblock där folk kunde anteckna sitt intresse för ett sällskap. Det antecknade sig folk på en sida, bl.a. vår nuvarande ordförande, Nils Sjöstrand. Sen kom nån vandal och stal blocket, så jag tejpade fast ett anteckningspapper istället och det blev ett par hundra namn till slut. Utställningen ledde i sin tur till att jag ledde vandringar i Hjalles fotspår, den första den 10 juli 1984. Det kom 100 personer. Nästa gång kom 200 personer – det blev trafikstockningar! Tanken kom osökt – en författare som orsakar trafikstockningar måste ju få ett sällskap!

Hatte Furuhagen ville att jag skulle göra en tv-film om Hjalle. Den sändes i SvT 2 i januari 1987 och har också visats senare inom sällskapet. Vi filmade bl.a. från Lydias fönster ut mot Johannes kyrkogård.

Den 16 februari 1985 stiftades sällskapet och 31 augusti samma år hade vi det konstituerande mötet.

Samtidigt började vi med kulturresor, den första med fartyget ”Saltsjön”. Det var lite av ett vågspel ekonomiskt. Man ville ha garanterat 13 000 kr och det hade vi inte men det blev så pass många som följde med så det gick bra. Det blev sammanlagt tolv kulturresor som jag haft stor glädje av.

Ett mer kuriöst äventyr var Fanny Falkners miniatyr av Hjalle. Jag följde det spår jag hade och hade till slut kontaktat personer i tre världsdelar innan det uppdagades att klenoden fanns på Nationalmuseum bara några hundra meter bort! Miniatyren finns avbildad i min skrift Hjalmar Söderberg och passionerna.

En gång intervjuade jag Bo Bergman, han var närmare 90 år då, och jag frågade vad han tyckte om Hjalles tonsättning av en av hans dikter. Nej, nån tonsättning av Hjalle hade han aldrig hört talas om! Jag ville inte tjafsa om det, fast jag visste att han själv hade nämnt saken i ett brev.

Jag fick tillfälle att prata med John Landqvist över en lunch om Maria von Platen.

Det är slående att det hos Hjalle finns en oavbruten linje av engagemang, vilket sällan påpekas. Många har ju vilseletts av hans lågmälda stilart.

Ett av de citat som Hjalle är känd för – ”Det är skönt att bli gammal, att vara ung var för djävligt” – har i själva verket yttrats av Henrik Schück. Men det var Hjalle som gav det vingar i skrift.

En upptäckt var att James Joyce skrivit ”The soul´s incurable loneliness”.

I maj 1941 skulle Frödingstipendiet delas ut. Ivar Harrie ville att Hjalle skulle få det. Och Viktor Svanberg sa då att Söderberg var den störste nu levande författaren. Det hjälpte inte.

Klippsamlingen: Det finns nu totalt 15 000 artiklar i klipparkivet. Jag har själv registrerat 5 000 klipp.

Ungefär 40 procent av Hjalles produktion har aldrig tryckts om. Det borde vara angeläget att så sker genom en ny och mer komplett samlingsutgåva.

Så har vi statyprojektet. På balustraden framför KB kommer vi att få se en staty av Hjalle i skala 1:5. Insamlingen uppgår nu till 500 000 kr.

Detta var alltså ett föredrag hackat till kalops, ett försök att ge en karakteristik av Hjalle.

Sammandrag: Gunnar Hedin