Min far Johannes föddes i Kyrkefalla socken i Västergötland. Familjen flyttade tidigt in till Skövde. En känsla av ångest och utanförskap fanns tidigt hos Johannes, han var ett ensamt barn. ”Man fick nog stå ut med mycket, särskilt i yngre år” sa han.

Johannes älskade barndomens landskap i Västergötland. Han fick en mentor som flödade över av västgötahistorier. Hans tidiga läsning skapade en harm mot makt och maktfullkomlighet. Poesin blev hans kallelse; poet skulle han bli till varje pris.

Johannes blev med tiden en sann europeisk intellektuell. Han värdesatte den klassiska bildningen och den antika mytologin. Hans språkområde var först och främst det tyska. Han läste alla de stora tyskspråkiga författarna; husgudar som Goethe, Heine, Novalis, Hölderlin, Rilke, Brecht, Kästner, Benn. Som ung älskade han särskilt Heine.

Johannes underströk själv att han i första rummet var poet, han var ingen forskarnatur. Det hindrade inte att han var betänkt på att – efter sin fil. mag. 1930 – studera litteraturhistoria för professor Anton Blanck i Uppsala. Dock måste han ge det företaget på båten på grund av dålig ekonomi. Efter sin flytt till Stockholm 1930 fick han försörja sig bäst han kunde med litteraturkritik och lärarjobb.

Författarvänner

Hjalmar Bergman gjorde mycket tidigt ett enormt intryck, Johannes beundrade honom gränslöst. Många brev utväxlades. Dessa brev finns arkiverade på Carolina i Uppsala. Min far berättade om oförglömliga möten med Hjalmar Bergman i Berlin åren 1927-28, där ”allt” hände.

Ingemar Hedenius, den flöjtspelande filosofen, blev en nära vän, likaså David Sprengel och Agnes von Krusenstjerna. Johannes redigerade senare Krusenstjernas litterära kvarlåtenskap. Han vårdade och kultiverade vänskapen även med andra författare och bjöd ofta in till samkväm och middagar. Rudolf Värnlund var en väl sedd granne.

Harry Martinsson fick en fristad hos familjen Edfelt när han var på flykt från Moa. Johannes häpnade inför Harrys enorma naturkunskap – han visste namnet på alla tänkbara småkryp.

Bertil Malmberg och Johannes fann varandra under en vistelse på pensionat  i Mariefred 1934. De var bägge tyskorienterade och båda råkade då vara inne i en mycket produktiv period. Johannes fick sitt genombrott med Högmässa detta år. 1935 utgavs Malmbergs Dikter vid gränsen. På pensionatet flödade inspirationen liksom diverse fluidum…

Olof Lagercrantz gillade Edfelts diktning, vilket givetvis betydde mycket. När Gunnar Ekelöf behövde lugn och ro fick han komma och bo på familjens tomt. Det var under Ekelöfs taoistiska period då han studerade Lao-Tse. Han skrev på Färjesångoch Johannes fick se ett första manus till denna tankedikt om att hitta en inre väg genom kaos (verket utgavs 1941).

Andra flitiga gäster var Knut Jaensson, Tora Dahl och Pär Lagerkvist. Näst efter Hjalmar Bergman var det Lagerkvist som Johannes beundrade allra mest. Han gillade också att Lagerkvist var så enkel och icke-affekterad i motsats till de självupptagna litteratörerna i Stockholm. Nelly Sachs var en annan kär gäst.

Uppslitande skilsmässa

Ett hårt slag för min far var att bli övergiven av sin första fru, konstnären Helene Aperia (1909-1986) år 1935, efter bara tre års äktenskap. Han brädades av Per Meurling. Det var ett sår som hade mycket svårt att läka, och det gick nog ut över nästa hustru, min mor.

Johannes var deprimerad under lång tid efter skilsmässan, men redan året därefter blev han bekant med Brita Silfversparre (1908-2006) och 1938 flyttade de ihop. Giftermål blev det först efter det att ett skenäktenskap med en judinna hade upplösts.

Från och med 1941 blev tillvaron mer stabil. Hustrun Brita kom att biträda på olika sätt, framför allt skrev hon rent alla manus. Diktsamlingen Bråddjupt eko (1947) var viktig. Uppdraget som litteraturkritiker på DN gav ekonomisk stabilitet. Johannes blev också aktiv i tidskriften Horisont som Bonniers gav ut. BLM hade han skrivit för sedan 1932.

50-talet

Under 50-talet var stämningen hemma inte alltid så trevlig. Det litterära skapandet gick upp och ner, liksom Johannes humör. Från och till var det långa perioder av tystnad; ”det är inget att göra åt” sa Johannes. När de skapande stunderna kom blev det å andra sidan en väldig stegring av livskänslan. Det blev också något av skördetid med priser (De nios stora pris 1949, Övralidspriset 1951, Bellmanpriset 1954).

Ett barndomsminne: En dag kom det en flott Cabriolet körande fram till gårdsplanen. Det var Stina Bergman som anlände – med privatchaufför! En syn som gjorde stort intryck på mig.

Ett annat barndomsminne: Ett nattligt uppvaknande till skrik och skrål. Det pågick ett samkväm i huset med ett antal törstiga författare. Det gick överstyr och kulminerade med ett väldigt bråk mellan Olof Lagercrantz och Erik Lindegren.

Johannes var mycket fäst vid sjön Uttran nära villan i Rönninge. Till vardags där ute gick han omkring i en grå vindtygsjacka. Jag följde med på åtskilliga fisketurer. Johannes brukade skrocka belåtet när abborrar eller en storgädda kom upp i näten.

Min far älskade historier och skrönor från Västergötland. Han strödde gärna västgöta-paradoxer omkring sig av typen ”hellre äter jag själv än låter mina barn svälta.”

Akademien

Invalet i Svenska Akademien 1969 var väldigt lyckosamt för Johannes. Här fick han utlopp för sin lärdom och sin energi, samt inte minst sin vänskap med författarkollegerna, särskilt Pär Lagerkvist, Harry Martinsson, Eyvind Johnson och Lars Gyllensten. Det blev många festliga torsdagar med eftersits på Den Gyldene Freden och kanske ännu en eftersits och sedan hemkörd av Brita eller en taxi.

Allt detta passade honom, även så arbetet i nobelpriskommittén [åren 1972-1987] fast det var mycket att läsa. Rushdie-affären 1989 var inte rolig. Gudskelov slapp Johannes uppleva de senaste årens kaos.

Svenska Akademien blev alltså väldigt viktig för Johannes de sista 28 åren. Under hans senare år infann sig en mildhet. Han hade lagt av pipan, det smakade inte längre. Vid huset intill Ramlösa brunn hade Johannes sina sista somrar. Han berördes starkt av Heidenstams slutdikt Månljuset.

Möten med Söderberg

Johannes ville gärna sitta vid mästarnas bord. Det blev naturligt att han sökte upp Hjalmar Söderberg, eftersom han beundrade Söderbergs moraliska hållning och mod under lång tid. Det blev tre personliga möten och därtill en viss brevkontakt.

Det första mötet ägde rum i Köpenhamn 1931, då Johannes var 27 år och Söderberg 62. Han har beskrivit Söderbergs typ av artighet, en lite gammaldags sirlighet i sättet. Den egenartat späda handen som sträcktes fram. Man pratade en del om samtida författare och  Söderberg var kritisk mot den idélöshet han tyckte sig spåra. Däremot talade han med stor värme om Sven Lidmans ungdomsdiktning.

Det andra mötet ägde rum i Stockholm i mitten av 30-talet. Söderberg frågade bland annat om det fanns något författarkafé i stan. Johannes nämnde Café Cosmopolite, men det var ju faktiskt inte mycket till litterärt café.

En speciell beröringspunkt var att både Söderberg och Johannes engagerade sig för Spaniens sak under inbördeskriget där 1936-39. Johannes var redaktör för kampskriften I dag Spanien.

Det tredje mötet ägde rum i Söderbergs bostad i Köpenhamn 1938. Söderberg hade skägg. Han skyllde på att han inte orkade gå ner till barberaren i huset. Vid detta tillfälle kom Söderberg att tala om Kaj Munck – och han sprutade etter! Även de mörka tidshändelserna kommenterades. Bägge uttryckte ångest inför diktaturernas frammarsch och den urladdning som förestod.

Johannes sände som regel sina diktsamlingar till Söderberg. Det kom alltid svar med tack. Från 1939 har jag här ett brevkort som skickades med anledning av den hyllningsdikt, författad av Johannes, som infördes i BLM till Söderbergs 70-årsdag.