Jag skall här ta upp två författare som kan framstå som mycket olika. Jag skall berätta om deras liv och det faktum att de vid några tillfällen träffades. Vidare skall jag göra jämförelser och söka beröringspunkter i livsåskådning och personlig problematik.

Vi börjar med ett brev som Hjalmar Bergman skrev den 27 december 1916 till sin mor Fredrique Bergman. Han befann sig vid tillfället i sin Stockholmsbostad på Liljeholmen.

En bit in i brevet skriver han:  ”Apropos författare måste jag berätta en ganska lustig historia. Härom kvällen stod jag på Norrmalmstorg och väntade på en spårvagn då jag plötsligt upptäckte Hjalmar Söderberg vid min sida. Jag känner inte honom personligen men kom i tankarna att lyfta på hatten och så måste jag presentera mig. ’Jaså’ sa S-g, ’då får jag tacka er för den glädje en del av er produktion berett mig’. Jag (ögonblickligen): ’Och jag får tacka för den glädje all er produktion berett mig.’ – Han (efter en kort funderare) ’Ja, därmed ville jag säga er att jag endast läst en del av er produktion.’ – Jag (ögonblickligen) ’Och därmed vill jag säga att jag läst hela er produktion. Han (efter en lång funderare). ’Det är också mycket lättare – för jag är så lat’ – Jag: ’Ja så är ni så lättläst’ Inför denna tvetydiga komplimang tappade han koncepterna och skrek: ’Jag skall ha en gul!’ (spårvagn nämligen) ’Och jag skall ha en grön,’ sa jag. Och så var det klassiska mötet förbi. Rätt löjligt.”

Brevet är undertecknat Mammas Baffe. Det smeknamn som användes för Hjalmar Bergman i familjekretsen, men bara där. Hjalle, Hjalmar Söderbergs smeknamn, användes i en vidare vänkrets. Vid tidpunkten var Hjalmar Bergman 33 år, Hjalmar Söderberg 47 år. Brevet antyder åtminstone en frappant skillnad mellan dem, nämligen den i produktivitet. Hjalmar Söderberg hade 1916 avslutat merparten av sitt skönlitterära författarskap som vid tidpunkten omfattade fyra romaner, två skådespel, fyra novellsamlingar, en tankebok, en hel del poesi som delvis finns i Valda sidor, en volym utgiven 1908 med utdrag ur hans tidigare produktion. Han hade också gjort flera översättningar och det fanns en del som ännu inte givits ut i bokform. Hans samlade verk, som nu är under utgivning, omfattar inte bara skönlitteratur utan även essäistik och religionsvetenskapliga texter. När utgivningen är klar kommer den bestå av 17 band. Det är i och för sig inget dåligt livsverk rent kvantitativt, för att inte tala om kvalitativt. Hjalmar Bergman hade 1916 publicerat 11 romaner, 14 skådespel, en novellsamling, ytterligare noveller som senare givits ut i samlingsvolymer och en del tidningsartiklar samt flera översättningar. Han hade etablerat sitt litterära universum Wadköping som har stora likheter med hans barndoms Örebro. Men merparten av hans stora romaner väntade ännu i framtiden, som Herr von Hancken, En döds memoarer, Markurells i Wadköping, Jag, Ljung och Medardus, Chefen fru Ingeborg, Flickan i frack, Clownen Jac, för att bara nämna några. Så väntade också en stor del av hans dramatik och filmmanus.  Hans samlade verk, som gavs ut 1949 under redaktion av Johannes Edfelt, omfattar trettio volymer.

Hur tedde sig livet för det båda författarna 1916?

Hjalmar Söderberg hade 1906 ”förlupit hemmet”, som det hette på den tidens familjejuridiska språk. Han växlade sedan dess boende, så att han merparten av vinterhalvåret fanns i Stockholm, där hans tre barn i första äktenskapet bodde tillsammans med sin husföreståndarinna Lisa Andersson; andra halvan av året bodde han i Köpenhamn, där hans nya kvinna och blivande hustru, Emilie Voss, bodde och där deras gemensamma dotter, den då 6 åriga Betty, fanns på ett barnhem. Men det nya äktenskapet lät vänta på sig; något som inte minst gjorde Emilie frustrerad. Skilsmässoprocessen beträffande äktenskapet med Märta, född Abenius, som inletts 1906 hade gått i stå, men nu började det röra på sig och psykiatrin skulle ge Söderberg benäget bistånd genom att sinnessjukförklara Märta. Men den psykiska pressen på honom var i alla fall tung, något som spädde på hans redan tidigare grundlagda alkoholism. Den diagnosen hade han dessutom fått stämplad på sig vid ett besök hos en läkare på Finseninstitutet i Köpenhamn tidigare under året. Söderberg hade sökt honom för hjärtbesvär, men läkaren hade konstaterat att hjärtat var friskt och att de symtom som han hade haft det sista året var ”icke ovanliga efterdyningar av en sjukdom, som han”, dvs. läkaren, ”var ohövlig nog att kalla Alchoholismus chronicus”, berättar Söderberg i ett brev till systern Frida. Hjalmar Söderberg var nedstämd och passiv, vilket negativt påverkade hans kreativitet och förmåga att ta itu med skilsmässan, men som jag nyss sa, andra krafter var i gång när det gäller skilsmässan, särskilt psykiatrin. Hans passivitet berodde också på annat än äktenskapsproblemen och alkoholismen, nämligen kriget och hans allmänt depressiva läggning. 1916 var följaktligen ett ganska magert år om man ser till produktivitet. Två noveller, den ena av dessa, ”Åge”, hade sannolikt skrivits några år tidigare, den andra var ”Guds barnbarn” en historiett i DN och några artiklar. Så det korta samtalet med Hjalmar Bergman träffade en öm tå.

Om vi går till Hjalmar Bergman 1916. Det här året hade han en hög litterär produktion som innefattade romanen Knutmässo marknad, den avslutande delen av trilogin Komedier i Bergslagen. Han slutförde vidare tre pjäser, som han själv rubricerade som Marionettspel: Dödens Arlekin, Skuggan och Herr Sleeman kommer. Men trots denna produktivitet vilade en mörk skugga över året. Hans far hade avlidit året innan, och den familjeförmögenhet som varit garanten för Hjalmar Bergmans fria författarliv var inte så solid. Fadern hade under de gångna åren gång på gång försträckt honom pengar, men bouppteckningen visade att förmögenheten hade krympt som en följd av konjunkturen under världskriget

 Om vi ser till Hjalmar Söderbergs och Hjalmar Bergmans sociala bakgrund.

Hjalmar Söderberg var uppvuxen i ett borgerligt hem på Östermalm i Stockholm.  Fadern, Fredrik Söderberg, var tjänsteman i statlig förvaltning, kammarskrivare, dvs den lägsta tjänstemannagraden vid Kammarkollegium och avancerade till kamrerare. Bure Holmbäck, placerar familjen inom medelklassen i sin stora Söderbergbiografi. Om modern, Emma, heter det, enligt kyrkböckerna, att hon var född av okända föräldrar, likväl bodde en äldre kvinna i Hjalmar Söderbergs barndomshem – faster Hedda – som senare skulle avslöjas för honom som hans mormor. Hjalmar Söderberg hade inget ont att säga om sina föräldrar, men hans liv och gärning kom att gestalta sig i bjärt kontrast till den miljö som han och hans äldre syster Frida växte upp i. En miljö som präglades av konventionell religiositet, intellektuell torftighet och småborgerlighet. Hemsituationen med den ogifta mormodern, benämnd faster, är säkert ett av många incitament till den kritik av den konventionella borgerliga sexual- och familjemoralen som gång på gång återkommer i Hjalmar Söderbergs författarskap. Hjalmar Bergman hade också en kritisk distans till det borgerliga äktenskapet, men som vi skall se från en annan psykologisk utgångspunkt.

Hjalmar Bergman växte upp i Örebro, också i ett borgerligt hem, 14 år efter Hjalmar Söderberg. Fadern, Claes Bergman, kom från en skånsk bondemiljö; han hade en studentexamen, men inga ytterligare studier. Till Örebro hade han kommit för att arbeta som informator i en familj, men fick ganska snart en anställning på sparbanken i stan. Rent titulärt, avancerade han aldrig längre än till kamrer. I själva verket var han bankens inofficielle chef. Det var nämligen så att bankdirektören utsågs på årsbasis av styrelsen, och det innebar ett beroendeförhållande, som Claes Bergman undvek, eftersom han via banken fick affärskontakter som han nyttjade till att samla en med tiden ganska ansenlig förmögenhet. Hjalmar Bergmans mor, Fredrique, var dotter till en framgångsrik fabrikör i Örebro. Så, om man ser till ekonomisk status, tillhörde familjen det övre skiktet av borgerskapet, men samtidigt var fadern en uppkomling. Hjalmar Bergman var femte barnet av fem, en äldre bror och syster hade gått bort i späd ålder, men två storasystrar fanns. I samband med Hjalmar Bergmans födelse, drabbades Fredrique av en serie blodproppar och blev, enligt tidens medicinska praxis, ordinerad sängläge som fortsatte under ett år. En dadda anställdes för att ta över omvårdnaden av Hjalmar, men hon skall ha varit alkoholiserad. Hon avskedades också när man kom på att hon skedmatade det lilla gossebarnet med brännvin för att dämpa hans skrik.

I sina brev till föräldrarna använder den vuxne Hjalmar Bergman genomgående kärleksfulla tilltal i diminutiv: ”Käraste små vänner”, ”Käraste lilla modern och fadern”, ”Käraste små”, ”Käraste lilla pappa Claes”, ”Käraste lilla mamma!” osv.  Om man ser till tonen i breven, skulle det ha varit ett mycket varmt förhållande mellan honom och föräldrarna, men det är ändå slående hur många despotiska föräldragestalter, vars narcissistiska behov projiceras på sina barn, som han skildrat. Markurell i Markurells i Wadköping från 1919 är en av dessa, en annan finner vi hans debutbok, läsdramat ”Maria Jesu moder” från 1904, där Maria projicerar sina kompensatoriska behov av självhävdelse på sin son Jesus, frukten av en tillfällig förbindelse mellan henne och ”en främling från norr”. Hon hetsar Jesus till hans roll som Messias och därmed också till lidande. Andra despotiska föräldragestalter är farmor i Farmor och vår herre, från 1923 och fadern i den ganska självbiografiska romanen Jag, Ljung och Medardus från 1923. Man kan därför anta att relationen mellan son och föräldrar inte var okomplicerad. 1917 skall Hjalmar Bergman på en familjetillställning farit ut mot sin mor, då änka, och beskyllt henne för att ha förkvävt honom under hans uppväxt.

Både Hjalmar Söderberg och Hjalmar Bergman blev mobbade som barn.  För Hjalmar Söderbergs del tycks det framför allt ha rört sig om relationen mellan honom och hans skolkamrater. Vännen Carl G Laurin har gett minnesbilder om hur man bl. a. retade sig på ”hans distinkta och välfraserade uttal ”, och hur man genom fysiskt våld som att vrida om hans armar tvingade honom till att förnedra sig, exempelvis genom att be om ursäkt för obefintliga förseelser. För Hjalmar Bergman verkar erfarenheten av att ha blivit utsatt för mobbning ha haft en kanske ännu mer djupgående och traumatisk karaktär. I ett brev till sin hustru Stina från 1914 säger han: ”Och hvad var jag så i verkligheten? En liten otymplig unge, onaturligt fet, klumpig. Stort folk skrattade åt mig, barn förföljde mig. Kan du veta, hur många förödmjukelser jag svalde under de första 10 åren? Mitt hjärta hade ingen sköld. En blick ô ett skratt trängde rakt in i sprittande kött”.

Hjalmar Söderberg och Hjalmar Bergman påbörjade studier i Uppsala som aldrig slutfördes till examen. Särskilt Hjalmar Bergman var i stället en liber studiosus och han tillförskaffade sig utanför kursramarna en stor allmänbildning, omfattande kunskaper i filosofi, estetik och samtida psykologiska teorier. Författarbanan hägrade tidigt. Som jag nämnde kom hans debutbok ut 1904, då han var bara 21 år gammal. Han behövde tack vara faderns rikedom och generositet inte söka sig till journalistbanan som Hjalmar Söderberg.

Hjalmar Bergman drogs inte till krogmiljöer som Hjalmar Söderberg. Det var i den typen av miljöer som Hjalmar Söderbergs alkoholism grundlades för att drivas till sin fulla blomning under krisåren 1906–1916 – de år då han levde i limbo mellan en separation och ett nytt äktenskap.

Någon gång strax efter 1900 smittades sannolikt Hjalmar Bergman av syfilis. Frågan har varit känslig inom Bergmanforskningen. Det skulle föra för långt att här gå närmare in på frågan, men Bergman trodde själv att han drabbats och han hade en inflammation i synnerven 1902; 10 år senare hade han neurologiska symtom med domningar och svaghet i fötterna. Alltsamman överensstämmer väl med ett sekundär- och ett tertiärstadium av sjukdomen manifesterande sig i en s.k. opticus neurit och tabes dorsalis. 1912 och en tid framåt fick han behandling bl.a. med arsenik, en beståndsdel i det då nya syfilismedlet Salvarsan.

Att Hjalmar Söderberg under åren före sitt första äktenskap sökte sig till prostituerade vet vi genom öppenhjärtliga brev till vännen Bo Bergman. Prostitution var utbredd och kunde ta sig olika former, alltifrån gatuprostitution, olika former av bordellverksamhet, till ett slags deltidsprostitution. Det här är något som berörs i Hjalmar Söderbergs författarskap vid flera tillfällen, exempelvis i Förvillelser och Doktor Glas. Även i Hjalmar Bergmans författarskap berörs, kanske lite mer i antydningar, prostitution i Loewenhistorier och i Jag Ljung och Medardus.

Även om mötet på perrongen i december 1916 var första gången de båda författarna direkt samspråkade med varandra, hade de haft brevkontakter tidigare. Det första brevet är ett tackbrev från den 21 december 1913, då Hjalmar Bergman fått ett stipendium från Bonniers på 1000 kr. Hjalmar Söderberg var sekreterare för Bonniers stipendienämnd. Hjalmar Bergman skriver bl. a.: ”Jag har alltid haft ogemen glädje af att läsa Hjalmar Söderberg. När jag nu för första gången hade äran att läsa några rader i manuskript blev intrycket alltjämt lika starkt – och förtjusande.” Det manuskript som nämns är naturligtvis Söderbergs brev till Bergman, där han informerar om stipendiet. Ett ännu kortare och mer formellt tackbrev till Söderberg skrev Bergman två år senare, då han fått ett nytt stipendium på 2000 kr av Bonniers.

I ett avseende gestaltade sig Hjalmar Bergmans och Hjalmar Söderbergs liv mycket olika. Redan som student vid 16 års ålder gjorde Bergman sin första resa utanför Norden, en bildningsresa till Italien, ett land som han skulle komma att besöka och bo i flera gånger under livet. Han lärde sig italienska och förvärvade sig stora kunskaper om italiensk kulturhistoria, inte minst renässansen, vilket bl.a. satte sina avtryck i en roman om den florentinske munken Savonarola 1909. Han besökte och bodde även i andra delar av Europa, under 1920-talet särskilt Berlin. Han gjorde som ung också en resa runt medelhavet och besökte då bl.a. Grekland och Nordafrika. 1924 levde han under några månader i USA för att skriva filmmanus. Söderberg gjorde bara två resor utanför Norden: 1897 då han inbjuden av Ernest Thiel besökte Paris. Thiel lämnade honom under resan vilket gjorde att Söderberg var ensam i Paris. Det starkaste intrycket från den resan var Dreyfussaffären som då pågick. Den andra resan utanför Norden var 1910, då Hjalmar Söderberg följde sin nya kvinna, Emilie, ännu inte hans hustru, till München där dottern Betty föddes i hemlighet. På återresan till Köpenhamn smugglades det lilla barnet i en korg för att sedan placeras på ett barnhem. Först 1917 kunde både Hjalmar Söderberg och Emilie befrias från att ha hållit sin relation i lönndom och Betty befrias från barnhemmet. Köpenhamn blev därefter deras stad.

Hjalmar Bergmans äktenskapliga samliv var inte mindre komplicerat, men på ett annat sätt. 1904 hade han träffat den 16 åriga Stina, som 1908 blev hans hustru. Hon var dotter till det berömda teaterparet August och Augusta Lindberg. Anledningen till att de träffades var att Bergmans föräldrar hade ett stort teaterintresse; de tog gärna sig an besökande teatersällskap när de kom till Örebro. På så sätt hade de blivit vänner till familjen Lindberg. Småningom spirade en förälskelse mellan Hjalmar och Stina. Hur känslorna utvecklades för Hjalmars del, kan vi utläsa av hans brev till Stina. Kärleksfullhet men också beskäftighet och ett behov av att styra och leda henne kommer till uttryck. Ganska snart kom dessa problematiska sidor hos honom att utvecklas till en svartsjuka, som med tiden fick en patologisk prägel. Det finns en episod som berörs i ett av Hjalmars brev från januari 1907 till Stina som är intressant i sammanhanget. Hjalmar befinner sig i Örebro och Stina i Stockholm. I brevet frågar han: ”Hur mår din mamma efter Ruhes pjäs? Hur gick den? Jag har inte läst några tidningar.  När kommer Söderbergs? Det blir väl en hejdundrande succes. Glad jag slipper se´en. Slipper scenen också. Ypperlig Witz, utmärkt.” Ruhes pjäs, var Algot Ruhes Vid branten. Algot Ruhe, tandläkaren som även var författare, kritiker, översättare och introduktör av bl.a. Bergsons filosofi. Vid den här tiden var Ruhe vän till Söderberg och han blev med tiden också en nära brevvän till Hjalmar Bergman.  Augusta Lindberg spelade huvudrollen i Vid branten. Söderbergs pjäs som här nämns är Gertrud, som hade urpremiär på Dramaten den 13 februari 1907, och i vilken August Lindberg kom att spela Gabriel Lidmans roll. Den blev mycket riktigt en succé, men varför uttrycker Bergman ett så tydligt ogillande av den? Jag tror det beror på att pjäsens handling i hög grad rörde vid det som var hans stora problem i relationen till Stina, nämligen fruktan för otrohet och svartsjuka. Under den första tioårsperioden av deras äktenskap lämnade de nästan aldrig varandra ur sikte. Hjalmars svartsjuka var en komponent i denna täta relation – på en gång sammanbindande och särskiljande.

1909, året efter det att de hade gift sig, sökte Hjalmar Bergman läkarhjälp för sina problem hos den då redan ganska berömde psykiatern Olof Kinberg, ungefär samtidigt blev Kinberg för första gången blev konsulterad i fallet Märta Söderberg. Kinberg var överläkare vid Långbro sjukhus, där Märta kom att vårdas en tid. Som vi vet från Björn Sahlins och Johan Cullbergs bok spelade Kinbergs bedömning en central roll i sinnessjukstämplingen av Märta, vilket kom att bli den formel som till slut möjliggjorde Hjalmar Söderbergs skilsmässa och därmed också ett äktenskap med Emilie. Olov Kinberg hade en son i den skola som Lisen Bonnier, hustru till bokförläggare Karl Otto Bonnier, drev, och där Hjalmar Söderbergs barn i första äktenskapet också kom att gå. Lisen Bonnier spelade ju en mycket aktiv roll för att reda ut familjeförhållandena för Hjalmar Söderberg.

Hur Hjalmar Bergmans konsultation hos Kinberg verkligen utföll vet vi inte utöver att Bergman var missbelåten.  1914 sökte Bergman på nytt läkarhjälp mot sin svartsjuka, och då hos psykiatern Jacob Billström, en betydelsefull gestalt i den svenska psykoterapins historia. Den konsultationen blev lyckosam. Till föräldrarna skriver han: ”Min läkare var jag mycket nöjd med. Hade jag kommit till honom för 6 år sedan i stället för Kinberg, så hade jag sannolikt varit bra nu. Nu har ju sjukdomen hunnit rota sig ô hade jag inte haft mitt arbete (d.v.s. diktning) hade den sannolikt för länge sedan sprängt mig. Han ger mig emellertid hopp – men vill inte gärna höra talas om skilsmässa, då svartsjukan ej är den primära orsaken till sjukdomen, endast ett symptom. Aflägsnas endast symtomet kommer sjukdomen snart att skaffa sig ett nytt. Alltsamman är endast ett uttryck för en inre omedveten ångest, förvärfad i den tidigaste barndomen.”

1941 intervjuade Erik Hjalmar Linder, författaren till den stora trebandsbiografin över Hjalmar Bergman, Jacob Billström. Billström skall då ha nämnt att impotens var ett problem för Bergman. Impotens berörs i två av Bergmans texter: novellen Markurells död och romanen Eros Begravning.  Det brukar ofta sägas att Hjalmars och Stinas äktenskap var vitt, något som man inte kan veta helt säkert, eftersom inte ens litteraturvetenskapen rör sig med ett allseende öga. Äktenskapet höll i varje fall livet ut, men med mycket slitningar, ibland också våld, och tillfälliga uppbrott för Hjalmars del, framför allt under de sista fem åren av hans liv. Vad som ytterligare komplicerade Bergmans liv och äktenskap var det faktum att han omkring 1914 också blev medveten om sin homosexuella läggning. Att det var så, berättade Bergman 1926 för den unge poeten Johannes Edfelt. Till saken hör att Bergman vid ett tillfälle i berusat tillstånd gjorde närmanden mot Edfelt i den senares studentrum i Uppsala. Edfelt, som inte var homosexuell, avvisade Bergman och de kunde utveckla en vänskap när gränserna för denna var utstakade.

Alkoholism var något som drabbade både Hjalmar Söderberg och Hjalmar Bergman. Bergman använde tidigt alkohol på ett vanemässigt sätt, som ett sätt att lägga ett lock över sitt överstimulerade psyke efter dagens kreativitetseruptioner. Men drivande bakom alkoholismen var dessutom hans homosexualitet, som alstrade en stark inre spänning och moraliska konflikter både gentemot det omgivande samhället och Stina. Alkoholens, med tiden också narkotikamissbrukets, hämningslösande effekt bidrog dessutom till att frigöra hans homosexualitet.

”I svensk litteratur finns överhuvud bara två kärlekshistorier, två passionshistorier, av konstnärligt riktigt stora mått. Den ena är Söderbergs ’Den allvarsamma leken’, den andra är Bergmans ’Chefen fru Ingeborg’”, säger Knut Jaensson i sin essä över Hjalmar Söderberg i Essayer, från 1946, och han förklarar varför Den allvarsamma leken är en stor roman, den ”innehåller verklig erfarenhet (större än i hans föregående berättelser), den har en personlig livssyn”. Man fäster sig vid Knut Jaenssons förståelse av att Den Allvarsamma leken ”innehåller verklig erfarenhet”. Då – 1946 – var ju den självbiografiska bakgrunden till Den allvarsamma leken inte allmänt känd. Det var först 1962 med Sten Reins avhandling Hjalmar Söderbergs Gertrud som den olyckliga kärlekshistorien med Maria von Platen och dess betydelse för Söderbergs tre centrala verk – Doktor Glas, Gertrud och Den allvarsamma leken – uppmärksammades.

Hjalmar Bergmans Chefen Fru Ingeborg från 1924, som alltså Knut Jaensson lyfter fram som den andra stora kärlekshistorien handlar om förbjuden kärlek, ett tema som Bergman berört i andra böcker, men här som det centrala temat. Fru Ingeborg Balzar, änka, som genom sin bortgångne och betydligt äldre make blivit arvtagare till hans livsverk – ett modehus – som hon styr med fast hand, drabbas av en våldsam passion till sin blivande svärson, nyförlovad med hennes dotter och reservofficerskamrat till hennes son. Hon försöker på alla sätt dölja sina känslor och uppträda som en respektabel blivande svärmor. Men hennes svartsjuka, otillfredsställda begär och moraliska konflikt driver henne mot undergången.

Även denna roman hade en självbiografisk bakgrund. 1922 besökte Hjalmar och Stina Travemünde. Där stötte de på en pojkklass på utflykt. Paret Bergman bjöd hela klassen på restaurang och alla ynglingarna fick äta sig mätta. I Tyskland rådde ju nöd efter första världskriget. Särskilt en av ynglingarna, den 14 årige Werner Fuetterer, väckte Hjalmars känslor. Han bjöds senare det året till paret Bergmans sommarvistelse på Segelholmen intill Dalarö. Det blev sol och bad. I Hjalmar Bergmans almanacka finns kryptiska noteringar, bl.a. ”bad-c-t-s” som, enligt Erik Hjalmar Linder, kan tolkas coitus. Och som Linder förklarar ”i vilket fall en handling av tveklöst sexuell innebörd”. Om man nu accepterar en sådan tolkning, rör det sig om något oerhört. Könsumgänge mellan män var straffbart i Sverige ända fram till 1944, och här handlar det i så fall om en vuxen man och en minderårig.

I omskrivningar som i fru Ingeborgs hemliga och ångestfyllda åtrå till sin blivande svärson kunde Hjalmar Bergman uttrycka den vånda som hans homosexuella läggning förde med sig. Werner, som Bergman, brukade kalla Werni, och som han också kallade sin fosterson, kom småningom att ägna sig åt filmen. Han blev en magnet som drog Bergman till Berlin, Tysklands Hollywood under 1920-talet.

Hjalmar Bergman kom av allt att döma oavsiktligt och av ren oförsiktighet att bidra till att sprida missämja mellan Bo Bergman och Hjalmar Söderberg.  Bakgrunden var att han ”rörd av starka drycker samt omgiven av sköna fruntimmer”, som han senare skrev i ett brev till Söderberg, spridit ett rykte om att Hjalmar Söderberg isolerade sig i Köpenhamn och att inte ens Bo Bergman lyckades få ut honom.  Det här hade han sagt under en middag till Anna Blix, född Morell, tidigare gift Sjöberg – en kvinna som Oskar Levertin hade haft ett förhållande med och upphöjt till sin musa – Nike. Bergman hade dessutom sagt till Anna Blix att han själv ”stört” honom, dvs. Söderberg, en kväll kl. 9. Det här förde sedan Anna Blix vidare till Söderberg under en middag. Det är sannolikt denna störning som Söderberg själv berättar om i ett brev till Bo Bergman från april 1925: ”Han”, dvs. Hjalmar Bergman, ”besökte mig för ett par år sedan sent en kväll, vid tiotiden. Vid den tiden väntar man ju inte besök, och jag dröjde att öppna. Till sist stacks det in ett visitkort genom brevspringan: Hjalmar Bergman. Jag öppnade, och han var redan i trappan då jag ropade honom tillbaka. Men det var alltså ganska nära att han inte blivit mottagen. Till på köpet hade jag ingenting hemma, hvarken whisky eller annat, så jag fann ingen bättre utväg än att invitera honom till närmaste krog, där vi satt och groggade en stund”.

I Hjalmar Bergmans almanacka står det den 23/11 1923: ”In ensam till stan. Söderberg. Feddersens pojk-cafe”. Vid tidpunkten bodde Hjalmar Bergman i Skodsborg mellan Köpenhamn och Helsingör, där hade också Söderberg bott kortare perioder 1906 och 1908.

I fortsättningen av brevet till Bo Bergman skriver Söderberg: ”jag tycker för resten att Jag, Ljung och Medardus är en av de styvaste svenska romaner jag läst”. Söderberg utvecklar inte varför han fångats av boken, men det finns teman i den som kan ha intresserat honom, exempelvis prästkritik och berättarjagets, Loves, ambivalenta relation till sin far. Bägge är rivaler om modern. Bergman var vid den här tiden – 1923 – då romanen skrevs, förtrogen med Freuds tankar om oidipuskomplexet och om barnets infantila sexualitet. Han skildrar den lille Loves benägenhet att söka sig under moderns kjolar och i ”förtjusningsfeber”, som det står i texten, skrubba sitt ansikte mot hennes strumpbeklädda ben. Spänningen och svartsjukan mellan far och son stegras i en ond cirkel av motstridiga känslor och handlingar: sonlig beundran, faderlig omtanke, fadersstolthet, trots från sonens sida och bestraffningar och förmaningar från fadern, samt dennes allt mer desperata strävan att söka kontrollera sonen. Allt kulminerar i en klaustrofobisk misshandelsscen. Love har omedvetet och av misstag råkat stoppa sin konfirmationsprästs silversnusdosa i sin ficka, men först beskylls hans skolkamrat, Medardus, som erkänner stölden efter att ha misshandlats med ett ridspö av kapten Edeblad, skolans gymnastiklärare. När det sedan visar sig att hans erkännande inte håller, misstänks Loves andre kamrat, Ljung. Denne är å sin sida så uppskrämd att han erkänner direkt. När Love senare upptäcker snusdosan i sin egen ficka och bekänner för sin far, vägrar denne tro att stölden varit oavsiktlig och tvingar in Love i ett rum vars dörr han låser bakom sig för att sedan prygla honom. Ångesten finns hos både far och son, kanske mest hos fadern. Och som det står i romanen: ”När jag ser en far tukta sin son, erinrar det mig om handpåläggning som i den heliga allmänneliga kyrkan fortplantar den prästerliga makten och värdigheten från släkte till släkte. I den heliga allmänneliga ångestens kyrka bli ej alla goda präster, värdige ångestens tjänare. Icke alla, nej, men många. Tillräckligt många.” Paradoxalt nog leder pryglet till något som liknar försoning mellan far och son.

Man påminns om Doktor Glas, när man läser Jag, Ljung och Medardus. Jag tänker då på Glas egen ambivalenta fadersrelation. Fadern slog honom ofta, men Glas kunde känna ett slags vällust när bestraffningarna var orättvisa. Till saken hör att fadern också behandlar Glas mor illa, och att Glas då tar moderns parti. I Jag, Ljung och Medardus skildras också ett gräl mellan mor och far, där Love instinktivt tar moderns parti.  När det gäller Doktor Glas, är ett bärande psykologiskt inslag i romanen att pastor Gregorius och minnesbilden av fadern på ett psykologiskt plan glider över i varandra för Glas, liksom också minnesbilden av modern och Helga Gregorius. Glas barndomsminnen finns med som ett inslag i romanen för att förklara den ödesbestämda kraften i hans hat och motvilja mot pastor Gregorius. Men om man kan hänvisa till läsning av Freud och andra psykoanalytiska tänkare när det gäller Hjalmar Bergman, så vet vi, när det gäller Söderberg att han inte kände till Freud 1905, då Doktor Glas skrevs färdig. Men svartsjuka och konkurrens mellan en far och en son i relation till modern är inte något som enbart uppfunnits av Freud.

Prästkritik finns ju underförstådd i det anförda citatet ur Jag, Ljung och Medardus. Den kommer också fram på andra sätt. Den redan nämnda konfirmationsprästen, liksom andra präster skildras som mer eller mindre osympatiska, men inte den åldrige och gammaltroende kyrkoherden Carlander, som annars väcker fruktan för sin stränghet. Det är han som i romanens avslutande kapitel kommer till den lungsiktiga, för förmodad lättfärdighet ryktbara flickan Hannele för att ge henne tröstens ord inför slutet, när andra präster drar sig undan. Hannele är en av skådespelarna i Medardus fars teatertrupp som gästar Wadköping.  Det är först när hon uppträder iklädd ett solkigt och alltför kort linne i Gerhard Hauptmanns Hanneles Himmelsfärd, som just handlar om en olycklig 14-årig flicka, som Wadköpingsborna, särskilt de manliga, lockas att köpa biljetter till föreställningarna, så att det blir en skandalsuccé. Den här Carlander påminner om pastor Caldén i Hjalmar Söderbergs Förvillelser, också han en renlärig och sträng präst, som skildras sympatiskt för sin konsekvens och trohet mot sitt kall.

Hjalmar Bergman for kort efter besöket hos Söderberg till Santa Monica i Kalifornien för att skriva filmmanus i samarbete med Victor Sjöström. Han vantrivdes i USA, inte minst på grund av hur krassa kommersiella synpunkter överordnades de konstnärliga och litterära kvalitéerna i filmproduktionen. I ett brev till sin förläggare Tor Bonnier, gift med en syster till Stina, berättar han om sin vantrivsel och han skriver: ”Kloke Hjalmar Söderberg! Han sa mig i höstas. Jag skulle gärna fara till Amerika men jag skulle inte stiga iland.” Söderberg hade en tidigt förvärvad amerikaskepsis som han i en festskrift till Knut Hamsun med anledning av dennes 70 årsdag 1929 tillskrev det intryck som Hamsuns starkt amerikakritiska bok Fra det moderna Amerikas Aandsliv från 1889 hade gjort. I festskriften tackar Söderberg Hamsun för att läsningen av den boken befriade honom från alla planer som han närt att emigrera till Amerika.

Bergmans alkoholmissbruk förvärrades i USA; det blev många och ”mörka groggar” tillsammans med Sjöström. Visserligen var det förbudstid i USA, men över gränsen mellan Kalifornien och Mexiko flödade spriten. ”Jag tror det var amerikavistelsen som tog korken ur Hjalmar och gjorde honom till en ohämmad suput”, skriver Tor Bonnier i sina minnen.   Med alkoholismen, som med tiden fick karaktären av en självgenererande autonom process, följde flera tillfälliga uppbrott ur relationen med Stina som förknippades med resor till Berlin, Italien, särskilt Florens och andra orter samt besök på olika ”pojkställen”. Till dessa alkoholistiska odysséer hörde också tyngre drogmissbruk, särskilt av kokain, något som var lättåtkomligt i Berlin, och av narkotiska läkemedel som morfin och olika sömnmedel, vilka han fick utskrivna av läkare. Han blev tjock och oformlig; tidvis verkar hans huvudsakliga näringstillförsel ha bestått av alkohol, särskilt i form av konjak. Med tiden tillkom också andra kroppsliga symtom som magblödningar, magkatarr och hjärtsvaghet som gjorde att benen svullnade upp. Därtill kom också psykotiska symtom med hallucinationer och förvirring som var direkt relaterade till hans grava missbruk. Trots denna utförsbacke, fortsatte han att vara produktiv in i det sista. Stina hade en stor förtjänst i detta, eftersom det var under sommarvistelserna på Segelholmen under hennes beskydd, omvårdnad och relativa kontroll av hans alkoholintag, som merparten av det sena författarskapet kom till.

Hjalmar Söderbergs liv kom aldrig på det här sättet att bli ett sluttande plan. Hans alkoholism verkar ha stabiliserats på en mer hanterlig nivå genom äktenskapet med Emilie. Kroglivet underhölls inte längre av en vänkrets av likasinnade, särskilt inte efter det att författarkollegan och likaledes landsflyktige svensken, supbrodern och köpenhamnsbon, Henning Berger, gått bort 1924.

Hjalmar Bergman och Hjalmar Söderberg träffades vid ytterligare två tillfällen, det första av dessa skedde 1927, då Bergman befann sig i Köpenhamn. Han berättar för Stina i ett brev från 25/ 2 det året: ”Vidare var jag på kafferep hos Hjalle som var älskvärdheten själv och bjöd på minst sju sorters småbröd”. Det andra och sista mötet mellan de båda författarna skedde när Bergman var i mycket dåligt skick. Han hade i december 1929 kommit till Köpenhamn för att närvara vid genrepet och den danska premiären av hans skådespel Patrasket. Han var överansträngd av arbete, möten och nattsudd och fick som han uttrycker det i ett brev till Johannes Edfelt, daterat den 4 januari 1930, ”ett fullständigt nervöst sammanbrott”. Han tog telefonkontakt med svenska ambassaden. En svensk och en dansk läkare kom till hans hotellrum, enligt brevet, som Johannes Edfelt i en essä uppfattar som hallucinatoriskt till sin karaktär. I varje fall ville den danske läkaren överföra honom till Sankt Hans Hospital, men Bergman vägrade. Istället sköttes han av två rödakorssystrar och medicinerades, om man får tro brevet, av de två läkarna var för sig med morfininjektioner så att han ömsom sov, ömsom befann sig i en dvala. Han uppfattade att sängen var täckt av blommor, vilket fick honom att känna som om han låg i en begravningskista. Senare flyttade han från hotellet till vännen och teatermannen Valdemar Feddersens våning. Ett antal kända människor kom på besök. Och han skriver i brevet: ”En dag var Hjalmar Söderberg uppe med sin sista bok. Vänligt. Hyggligt. Men han såg ut som han farit från Amerika i stället för från Allévej.”  Boken som avses är novellsamlingen Resan till Rom.

Sommaren och in på hösten 1930 skrev Hjalmar Bergman sin sista roman, Clownen Jac. Den skulle gå som en följetong i radion och läsas upp av tre skådespelare som växlade med varandra om de olika kapitlen. När turen kom till det kapitel som heter en ”Ur en clowns katkes”, krävde Bergman att få läsa det själv. Chefen för radioteatern, Per Lindberg, Bergmans svåger och yngre bror till Stina, oroades. Man visste att Bergman var gravt alkoholiserad och i uruselt tillstånd, varför man försökte avstyra. Men Bergman stod på sig och fick som han ville. För säkerhets skull fanns konjak och en reservskådespelare till hands men Bergman dök upp nykter och svettig. Efter att ha svept ett glas mjölk läste han med stadig röst.

Clownen, med stjärnstatus i USA under artistnamnet Jac Tracbac, alias Jonathan Borck, barnbarn till farmor i Farmor och vår herre, född utom äktenskapet, utgjuter hela sin galla över publiken, liksom över syndikatet, som ekonomiskt exploaterar honom och hans clowneri. Egentligen låter de sig roas och dra fördelar av hans skräck – den innersta drivkraften bakom hans clowneri. Temat för tankarna till Hjalmar Söderbergs novell En gycklare från 1898. I den känner berättarjaget igen en gammal skolkamrat i en av skådespelarna på scenen vid ett teaterbesök. Han minns honom som ett värnlöst mobbningsoffer från skoltiden, som bara kunde hantera sitt underläge genom att göra de pajaskonster som hans plågoandar tvingade honom till. Den associativa länken mellan den vuxne skådespelaren och den mobbade gossen är uppenbar. Berättaren konstaterar: ”Han är alltså skådespelare nu; det var väl i det närmaste predestination.” Berättelsen går tillbaka på Söderbergs egna skolupplevelser som mobbningsoffer. Clownkonsterna, eller gycklandet, är hos Söderbergs skolgosse och Jac Tracbac en strategi för att både freda och hävda sig i en oblid värld. Clownen, gycklaren, är en symbol för diktaren och hans ambivalenta förhållande till de som avnjuter hans konst och en påminnelse om att kärnan i denna konst är subjektivt lidande som lämnas till allmän beskådan.

Både Hjalmar Söderberg och Hjalmar Bergman var determinister. De trodde inte på att människan själv utifrån sin fria vilja kunde bestämma över sitt öde. Man kan göra många nedslag i deras texter för att få denna livssyn bekräftad. De långa släktkrönikorna i flera av Bergmans romaner visar hur sociala och ärftliga faktorer determinerar romangestalternas liv. På liknande sätt kan man se Glas barn- och ungdomserinringar som en påminnelse om de faktorer som determinerat honom. Enligt Bergmans tänkande ledde befrielsen ur illusionen att man styr sitt liv till en död inom livet – ett kontemplativt tillstånd av resignation. Det är slutpunkten för Jan Arnberg, berättarjaget i En döds memoarer från 1918, när han som den siste av den oäkta grenen av en adlig familj ser tillbaka på alla tillkortakommanden från honom själv och andra i hans släkt när man försökt hävda sig mot den äkta släktgrenen. Han säger: ”Frukta därför icke din vilja, ty den är icke ditt redskap utan dens, som leder dig”. Söderberg förmedlar också tanken att människans liv ligger utom hennes kontroll och att den fria viljan är en illusion. Martin Birck får av den dystre farbror Abraham en sprattelgubbe, Röda turken. Han kan nämligen ”tänka och tycka alldeles som vi. Och när du rycker i trådarna och han börjar sprattla då säger han till sig själv: Jag är en varelse med fri vilja, jag sprattlar alldeles som jag vill och uteslutande för mitt eget nöje”. Söderbergs och Bergmans determinism låg visserligen i tiden, men den var också djupt förankrad i deras personliga livserfarenheter.

I november 1930 kort efter radiouppläsningen bröt Hjalmar Bergman upp för sista gången och for ensam till Berlin där hans psykiska och fysiska allmäntillstånd successivt förvärrades. Han bodde på Hotell Nordland; sista perioden hade han blodiga upphostningar; det rann ur kroppsöppningar och han låg på ett gummilakan. Hotellets läkare, dr Dessau, tog över honom till sin privatklinik, där han efter knappt ett dygn avled på nyårsdagen 1931. Enligt dr Dessau på grund av ett slaganfall.  Bergman var då 47 år gammal; så gammal som Hjalmar Söderberg var vid deras första möte på spårvagnsperrongen på Norrmalmstorg 1916.

Stina kom för sent till Berlin. På Hotell Nordland tog hon en överdos av sömnmedel.  Hon fick psykiatrisk vård en tid och kunde inte närvara vid begravningen. Bonniers härbärgerade till en början askan efter Hjalmar, men sedan tog Stina över och förvarade den i en urna med två utrymmen – det ena för honom, det andra för henne. Paret gravsattes genom Bonniers försorg på Norra kyrkogården i Örebro efter hennes död 1976.

Hjalmar Söderberg överlevde Hjalmar Bergman med drygt 10 år. Den sista bok som han skrev kom ut senare under 1931, Den förvandlade Messias. Han har här helt lämnat fiktionsprosan. Det är ett religionsvetenskapligt arbete. Annars ägnade Söderberg, som vi vet, en stor del av de sista åren åt att föra sin egen kamp mot ondskans krafter som de uppenbarades i samtiden: fascism, nazism och kommunism. Mot slutet av sitt liv beredde han sig på att dö för egen hand om Gestapo skulle gripa honom, och han gjorde också ett självmordsförsök i förtvivlan över utvecklingen. Hjalmar Bergman tog aldrig på det sättet ställning till samtiden. Första världskriget, som ju för Söderberg nästan var en personlig tragedi, verkar inte ha berört honom särskilt mycket. Han hann uppleva fascismen och hade en homoerotiskt präglad fascination för dess ungdomliga kraft och en viss förståelse för att den bringade ordning i Italien, utan att han för den skull påverkades av dess ideologi. För honom stod det psykologiska samspelet mellan enskilda människor och dess avspeglingar i deras handlingar och känslor i förgrunden.

Hjalmar Söderbergs sista år präglades av tilltagande skröplighet. Han drabbades av en utbredd arterioskleros som ledde till det som på populärt språk kallas fönstertittarsjuka, dvs. claudicatio intermittens. Därtill kom en hjärtinfarkt med åtföljande hjärtsvikt och två slaganfall, det sista ledde till hans död i Köpenhamn den 14 oktober 1941.

Lars Sjöstrand