”Dessa kråkfötter får Ni inte offentliggöra förrän efter min död om det så skulle passa Er då”, skrev John Landquist i ett brev till mig 1973 i vilket han tackade för min roman För Lydia. Han avled året därpå, 92 år gammal, men jag tror inte att jag alls reflekterade över att publicera hans brev på den tiden. Jag tyckte inte att det innehöll något som inte redan var känt bland litteraturforskarna, dessutom var det lite genant med det starka berömmet av min romanparafras samtidigt med avogheten mot Söderberg.

 Men när jag nu återfann detta brev i mina arkiv tycktes det mig både rörande och tänkvärt, även om det inte innehåller några sensationer.

1910, då John Landquists relation med Maria von Platen nyss hade tagit slut, berättade han om den (utan att nämna hennes namn) i ett brev till Ellen Key, som återges i Kurt Mälarstedts biografi Ett liv på egna villkor. Den bild man får där är att Maria hade tröttnat på John och kanske aldrig hade varit lika förälskad i honom som han i henne. På ålderdomen däremot vill han ta på sig hela skulden för brytningen, och han gör allt för att intyga vilken enastående person denna kvinna var.

 Mellan dessa två tidpunkter hade den förändringen skett att Maria von Platen hade blivit offentligt utpekad som modell för Söderbergs Gertrud och Lydia och därmed förknippad med allt det hätska och föraktfulla som hade skrivits och sagts om i synnerhet den senare kvinnogestalten (med början i Arvid Stjärnbloms desperata skämt om ”australnegrernas aritmetik” som inte skulle förslå för antalet av hennes älskare).

Den åldrige Landquist är så angelägen om att försvara ”originalet” att han blir ologisk och framställer det som fel av Söderberg att ge den fiktiva Lydia egenskaper som den verkliga Maria inte hade. Det är mycket mänskligt och igenkännligt. Striden om Ingmarie Erikssons Märit, den enda roman hittills som har fällts för förtal i svensk domstol (1967), var ett skolexempel på den motsägelsefulla indignation som ofrivilliga modeller kan uttrycka: ”Det där stämmer ju inte alls med verkligheten!” – ”Det där stämmer ju precis med verkligheten!”

Båda delarna kan naturligtvis vara kränkande för den utpekades integritet.

Det brev från Maria von Platen på 1950-talet som Landquist nämner återfinns också i Kurt Mälarstedts bok.

Gun-Britt Sundström

John Landquists brev till Gun-Britt Sundström 1973:

Stocksund 17.3.1973

Författarinnan Gun Britt Sundström

Jag tackar er hjärtligt för den sända boken. Den är intensiv, fängslande, passar in i den tid, vari ni placerat Lydia, och kan läsas lika bra fullständigt oberoende av Söderbergs. Jag har nittioett år gammal blivit oduglig att skriva maskin, varför ni får ursäkta att jag nödgad därtill skriver för hand och hoppas ni någorlunda kan läsa det jag skriver. Men hur bra er teckning av Lydia än är så har den liksom Söderbergs bok nästan intet att göra med det utpekade originalet. Originalet saknade alla dessa älskare i den journalistiska miljön som Söderbergs svartsjuka fantasi utmålade.

Originalet var enslig, starkt musikalisk, stolt, känslig och ömtålig och inte minst vegetarisk och nykterist. Det är ett groteskt påhitt, att hon köpt revbensspjäll till kärleksmötet. Hon får t.o.m. säga att aldrig i livet har revbensspjäll smakat henne så gott. Då hon September 1907 besökte mig i Uppsala, hade jag överlycklig att hon kom glömt att hon var vegetarian och beställt in extra smörgåsbord på Grindstugan till en frukost. Hon svarade litet missnöjd: ”Käre då, ska du äta så mycket” och nöjde sig för sin del med smör, bröd, en omelett, kaffe.

Hon kände ingen i den journalistiska sfären och såg inte åt någon mera under de tre år vi var samman. Det är inte hon, som svikit mig men jag som övergett henne. På våren 1910 tycktes hon bli missnöjd med mig, skulle tillbringa sommaren hos föräldrarna i Skåne och förbjöd mig strängt att skriva ett brev. Hon ville ej utsätta sig för moderns misstankar. Jag misstänkte hon var trött på mig. I september 1910 råkade jag Elin Wägner i Arild, blev förälskad i henne. Jag anade inte hur djupt olycklig Maria v. Platen blev, då hon fick veta saken i oktober. Hon hade redan i våras tänkt sig säga ett ord om giftermål då nära förhållanden nu började reda sig. [tillagt: Det hade hon dock aldrig sagt mig.] Har ni tänkt på att den man förorsakat ett svårt lidande, inte följer med strömmen av det förflutna och inte blir allt blekare i minnet men alltjämt levande och nära.

Fru v. Platen hade erotiskt misshandlats, varöver hon klagade, då hon 20-årig, helt oerfaren, blev gift med en 44-årig major. Hon hade varit intagen av Hjalmar Söderbergs författarskap men aldrig varit förälskad i honom, men till slut en kort tid gett med sig på grund av hans enträgenhet. Hon hade en tid förälskat sig i Gustaf Hellström, ung, reslig, vital, begåvad men hennes känsla tog plötsligt slut med hans underklassskvaller. Efter mig har hon ej älskat någon. Jag råkade henne några gånger 1912. Den allvarsamma leken hade just då utkommit och författaren skänkt mig ett exemplar. Hon nämnde ej boken, och jag förteg den. Hon har med all säkerhet ej läst boken. Hon hyste för Söderberg likgiltighet med ett […] av förakt efter Gertrud, som ger en del av henne.

1956 skrev jag till henne, 86årig, och tackade henne för tre lyckliga ungdomsår. Hon skrev då till mig ett förtjusande brev, återgivet i en avhandling jag inte hittar. Hon hade under hela första världskriget vistats i Italien, sedan i Skåne. Hon bodde 1914-1918 i Palermo och i Subiaco. Jag har tänkt dessa upplysningar kunde intressera er, då ni skrivit en hel bok med Söderbergs känslor som utgångspunkt. Hon var en sällsynt vinnande människa misshandlad av livet. Hon utgav 1906 en nu bortglömd bok Clio av Anatole France. En förstklassig översättning, berömd av mig innan jag kände henne.

Dessa kråkfötter får Ni inte offentliggöra förrän efter min död om det så skulle passa Er då. Till skillnad från paret i Söderbergs roman kunde vi fullt fritt gå med varandra vart som helst på opera eller teater. Två gånger såg jag med henne Carmen på Operan.

Hon förekommer i min doktorsavhandling Viljan 1908, inspirerade en Björnsonstudie av mig 1913, därför att hon sjungit för mig Björnsonsånger vid sitt piano, hon föranledde min bok om Knut Hamsun, därför att jag först läste Hamsun i hennes exemplar av hans Pan.

Jag skickade henne 1959 en ny bok av mig jämte ett brev, men då var hon redan död sedan tre månader.

Då ni försvarar Lydia, försvarar Ni också originalfiguren till Söderbergs roman. Hon var bara ännu bättre än ni har anledning att anta. Jag är Eder tacksam

Eder

John Landquist

[Före ”av förakt” i brevet står ett ord som jag inte lyckats tyda. G-B S]

Maria von Platen, cirka 1903

Några kommentarer till John Landquists brev

Mycket tyder på att Maria von Platens relation till John Landquist (bilden ovan, 1906) trots vissa problem var djupare och mer tillitsfull från hennes sida än hennes tidigare förhållande med Hjalmar Söderberg och framför allt än hennes förhållanden med två andra författare, Henning von Melsted och Gustaf Hellström. Före brytningen med Landquist hade hon till och med talat med sina föräldrar om att hon ville gifta sig med honom. Denna plan stäcktes av att hennes far i så fall skulle dra in det underhåll han bestod henne med.

Maria von Platen och John Landquist hade också en viss kontakt när hon befann sig i Italien och inte kunde ta sig hem till Sverige på grund av Första världskriget. Enligt en plan skulle hon försöka ta sig till Schweiz och där träffa John Landquist och få hjälp med hemresan. Denna plan omintetgjordes av att Landquist inte kunde resa till Schweiz på grund av att hans syster hade blivit sjuk.

Landquists förälskelse i Elin Wägner, som ju idag är betydligt mer allmänt känd än han, ledde till äktenskap. De gifte sig 1910 men skildes tolv år senare.

Den avhandling Landquist nämner var Sten Reins doktorsavhandling 1962 om Hjalmar Söderbergs skådespel Gertrud i vilken Söderbergs förbindelse med Maria von Platen avslöjades för en bredare allmänhet. ”Det förtjusande brev” från Maria von Platen som Landquist nämner i samband med detta var hennes tackbrev för en bok han hade sänt henne 1957, men när han några år senare sände henne ännu en av sina böcker var hon alltså redan död.

Kurt Mälarstedt

Kurt Mälarstedt har varit vår förträfflige WEB-redaktör under många år men vill nu lämna över ansvaret för vår hemsida. Känner du dig kallad och har lite kunskap inom det området? Kontakta då någon av oss i styrelsen. Kurt är förstås beredd att introducera en ny redaktör i arbetet.

Gustaf Neander, Söderbergsällskapets ordförande

Regissören Rebecca Örtmans pjäs Dagmar gavs som en läsning med efterföljande samtal på scenen Kilen i Kulturhuset söndagen den 26 februari. Pjäsen handlar förstås om Arvid Stjärnbloms hustru i Den allvarsamma leken, men ur ett metoo-perspektiv. Här en länk till biljetter och mer information.

Pjäsen har sedan någon tid kunnat avlyssnas som ljuddrama på  Dramaqueen, en podd som erbjuder både lyssning och film med klassisk, nyskriven och oprövad dramatik i kortformat genom readings, en enklare läsning av dramat. Här en länk: https://www.dramaqueen.nu.

Dagmar står förstås i dialog med Hjalmar Söderbergs roman Den allvarsamma leken (1912) och Gun-Britt Sundströms roman För Lydia (1973). I Dagmar är kärlekshistorien flyttad till samtiden och efterdyningarna av #metoo. I detta spänningsfält utspelar sig historien. Medan Söderberg berättade historien ur Arvid Stjärnbloms perspektiv och Lydia berättade den ur Lydia Stilles perspektiv berättas den här ur Arvids hustru Dagmars perspektiv. Så här sammanfattas Dagmar på Dramaqueens hemsida:

”Dagmar konfronterar Arvid när han chattat med Lydia Stille. Arvid erkänner att han och Lydia har en relation. Dagmar ställer ett ultimatum att Arvid måste lämna Lydia om Dagmar ska kunna förlåta. När dramat startar har Arvid rest iväg över helgen för att fundera över sina känslor inför Lydia och Dagmar, vem ska han välja? Dagmar är ställd i ett pausläge, i pausens smärtpunkt lever hon i hopp och förtvivlan. I möte med kvinnor från olika generationer — sin syster, sina döttrar, väninnor och i samtal med älskarinnan — får hon nya perspektiv. I väntan på att Arvid ska bestämma sig förändras hon själv. När gryningen kommer, och Dagmar hör hur Arvid sätter nyckeln i tamburdörren, har hon själv fattat ett avgörande beslut.”

Bland de handdockor som visas på den stora Isaac Grünewald-utställningen på Waldemarsudde finns en docka som föreställer Hjalmar Söderberg. Grünewald har av någon anledning framställt den alltid så sofistikerade författaren illa grinande. I montern ligger Hjalle-dockan framför fyra andra dockor.

Dockorna användes i en liten föreställning i samband med salongsvärdinnan Anna Thiels 50-årsdag 1913 och kanske också vid något annat tillfälle i hennes hem på Floragatan i Stockholm. Föreställningen hette ”I väntan på middagen” och hade skrivits av Annas och Ernest Thiels äldsta dotter Signe, gift Henschen. Den består av samtal mellan några av de tidens kulturpersonligheter som hade samlats för en middag hos Anna Thiel, däribland förutom Söderberg konstnären Oscar Björk och skalden Verner von Heidenstam och hans hustru Vera.

Hjalmar Söderberg har bara några få repliker i dockspelet:

_ God dag, säger han till värdinnan. Aj, jag tappade cigarren! Och brände hål på mattan. Förlåt! Jag ville bara säga att jag inte kan äta middag här för jag ska spela schack med Ernest. Jag måste ha revansch.

_ Mycket nöje då! Men revansch, det får ni aldrig av Ernest, svarar Anna Thiel, huvudpersonen i dockspelet.

Replikskiftet påminner om en incident som Helena Henschen, barnbarn till Signe Henschen, återger i sin bok Hon älskade, som handlar om hennes farmor. Signe hade vid ett tillfälle i tonåren haft ett hetsigt meningsutbyte med Verner von Heidenstam om den ryske författaren Leo Tolstoj. Hjalmar Söderberg hade ingripit och dragit henne åt sidan.

”Med cigarren i handen viftar han stolt med ett halvskrivet pappersark som han ber henne läsa. Askan flyger i luften.”

Grünewaldutställningen på Waldemarsudde söndagen den 12 februari. Söderberg- och de andra dockorna får då återvända till Scenkonstmuseet i Stockholm. Även Signe Henschens manuskript till föreställningen har bevarats.

Här en länk till en längre artikel om detta.

Kurt Mälarstedt

Hjalmar Söderberg i Peter Lindes vackra version, utanför Kungliga Biblioteket i Stockholm, är sedan någon tid försedd med en gulgrön virkad halsduk försedd med lila hjärtan. Färgerna harmoniserar kanske inte så bra med de röda handskarna i Söderbergs vänstra hand. Men av någon anledning finns det anledning att förmoda att författaren själv skulle gilla regnvattenpärlan i sitt vänstra öra denna dag.

Hjalmar Söderbergs verk har som bekant inspirerat många författare till vidarediktning. Hans verk har också tolkats i musikform av flera kompositörer. Nu är det dags igen: Orvar Nilsson, som studerar gitarr och komposition på Kungliga Musikhögskolan presenterade tillsammans med en orkester vid namn Glasorkestern i våras som sitt examensarbete Söderbergs roman  Doktor Glas (1905) i form m av en instrumentell berättelse. Den 20 december framfördes verket av samma orkestern för första gången offentligt på Aliasteatern, Hälsingegatan 3, i Stockholm.

Orvar Nilsson skriver i ett meddelande till hemsidan att han gestaltar historien om Tyko Glas med verktyg ur den programmusikaliska traditionen.

”Tykos existentiella grubblerier mynnar här ut i en instrumental berättelse färgad av det skandinaviska vemodet. Tonspråket är hämtat från både jazzen och den orkestrala klassiska musiken, med inspiration från såväl John Coltrane som Brian Blade, Wagner som J. S. Bach. Verket hålls samman av det rytmiska driv som jazzkvartetten skapar och varvar pampiga orkestrala passager med mindre ensemblekonstellationer.”

Glasorkestern består av unga musiker, de flesta elever på Musikhögskolan med olika inritning: klassisk musik, folkmusik, jazztradition.

Här kan man lyssna till ett utdrag ur verket.

Söderbergsällskapets hedersledamot Kaj Attorps avled den 13 november efter en längre tids sjukdom. Han efterlämnar makan Rita, sonen Andreas med familj, brodern Thomas och brorsbarn.

Kaj var son till litteraturhistorikern, kritikern och kulturjournalisten i Svenska Dagbladet Gösta Attorps och dennes maka Gunnel f Kranck. Kaj och hans yngre bröder växte upp i Djursholm. Han blev gymnasielärare, författare, litteraturkritiker, framför allt i SvD, och debattör i den tidningen och i andra.

Bland Kajs böcker må nämnas: Gredelins längtan, Arthur Knapps resa, Liv för liv, Det är inte lätt att vara vuxen och samlingsverken 14 moderna romaner (tills m Tomas Oliv), Dikter om dig och världen (tills m Urban Andersson), Dikter om livet och döden, Dikter om kärleken, Han önskade att hans älskade vore död, Svenska kärleksbrev och Lilla snapsviseboken samt citatsamlingarna Varför sa räven att det var surt?, Varför är en fågel i handen bättre än tio i skogen? och Jag tror på köttets lust och på själens obotliga ensamhet: Hjalmar Söderberg: de bästa citaten.

Kaj Attorps var ledamot av Söderbergsällskapets styrelse i flera år och höll föredrag om Hjalmar Söderberg för Sällskapet och allmänheten. Hans kärlek till dennes författarskap var oskrymtad, rak, rättfram, omutlig och stridbar. Det visade han inte minst i den fina inledningen i boken med de bästa citaten från Hjalmar Söderbergs verk. Inledningen, ”Hjalmar Söderberg – vår samtida”, trycktes upp som nummer 27 i Söderbergsällskaps skriftserie till 150-års jubiléet av Söderbergs födelse 2019.

Temperamentfullt, kompromisslöst, åskådligt och tydligt framhåller Kaj Attorps hur Hjalmar Söderberg nedvärderats av tidiga litteraturvetare men alltid uppskattats av bokälskare och nu är den mest levande av det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets svenska prosaförfattare. Att Hjalmar Söderberg var en god stilist medgav även dåtida kritiker som Fredrik Böök, Gunnar Castrén och Carl David av Wirsén men skällde sedan ned honom. Kaj Attorps betonar att ”I det långa loppet är stilen allt (och naturligtvis vad stilen uttrycker, dess innehåll)”. ”Söderbergs språk är ett mirakel” fastslår Attorps och pekar på stilen, språket som den avgörande faktorn för Söderbergs överlevnad och samtidighet; till slut började även yngre litteraturvetare uppskatta Söderberg och det gamla gnället om bristande fantasi och rationell inskränkthet upphörde även i handböckerna.

Kaj Attorps stora övertygelsevisshet när det gällde de egna ställningstagandena kunde försvåra för att inte säga omöjliggöra för honom att se något i andras ståndpunkter. Någon förhandlare var han inte, men den stora värmen i hans personlighet bakom den ibland arga ytan var försonande. Man tyckte mycket om honom sådan han var. Vi saknar honom.

Nils O. Sjöstrand, tidigare ordförande i Söderbergsällskapet, Gustaf Neander, nuvarande ordförande i Söderbergsällskapet.

Höstprogrammet inleddes helgen den 27-28 augusti med att ett 20-tal medlemmar iSöderbergsällskapet besökte Kristianstad, där Hjalmar Söderberg arbetade på Nyaste Kristianstadsbladet i knappt fem månader 1891-92. Trots att han inte trivdes särskilt bra i Kristianstad blev det en produktiv tid som fick stor betydelse för hans vidare utveckling som författare.

På lördagen talade sällskapets förre ordförande Nils O. Sjöstrand om vad Söderberg skrev i tidningen i vitt skilda ämnen. Kurt Mälarstedt berättar om Maria von Platen, som bodde i Kristianstad när hon läste Martin Bircks ungdom och blev så betagen att hon skrev ett anonymt brev till författaren, ett brev som ledde till den kärleksrelation som kom att påverka hans författarskap i grunden. Båda föredragen kommer att publiceras här på hemsidan inom kort.

På söndagen ledde Gustaf Hellström-sällskapets förra ordförande Disa Lundgren och dess medlem Viveca Dettmark en stadsvandring om Kristianstads historia och författaren Gustaf Hellström, som var född i staden. Programmet avslutades  med ett föredrag av Disa Lundgren om Gustaf Hellström som korrespondent i London, USA och Paris och hans reportageresa till Tyskland 1933.

22 – 25 september  deltog Söderbergsällskapet i Bokmässan i Göteborg och delade som tidigare  monter med Strindbergssällskapet och Fogelströmsällskapet. Sällskapets förre ordförande Nils O. Sjöstrand höll två föredrag på De Litterära Sällskapens scen, dels under rubriken ”Kyrkofadern Papinianus. Hjalmar Söderbergs inlägg i Dreyfusaffären”, fredagen den 23 september, dels under rubriken ”Hunden som människa och människan som hund. Ett tema hos Hjalmar Söderberg” fredagen den 24 september. Här en bild från det andra föredraget. Hunden på bilden har egentligen ingenting att göra med Hjalmar Söderberg, som inte hade någon hund någon gång under sitt liv.

Den 19 november skulle Carl Th Dreyers film Gertrud (1964) ha visats vid sällskapets möte i Oscarshemmet, men visningen kunde inte genomföras på grund av tekniska problem. I stället visades Pernilla Augusts filmatisering av Den allvarsamma leken från 2016 med Karin Franz Körlof och Sverrir Gudnason i de ledande rollerna som Lydia Stille och Arvid Stjärnblom.

Före visningen av denna film berättade Kurt Mälarstedt som planerat ändå något om Hjalmar Söderbergs drama Gertrud (1907) och om bakgrunden i författarens kärleksförbindelse med Maria von Platen mellan 1902 och 1906.

Den 3 december höll sällskapets förre ordförande Nils O. Sjöstrand håller ett föredrag på Oscarshemmet om författaren Alfred Hedenstierna, signaturen Sigurd, under rubriken ”Sigurd och hans mission enligt Hjalmar Söderberg”.

I slutet av 1800-talet var Alfred Hedenstierna, signaturen Sigurd, Sveriges mest lästa författare. Han var Smålandspostens redaktör och ägare, hans ”Kaleidoskop” publicerades även i många andra tidningar och hans samlingsvolymer av folkskildringar och humoresker (1-2 om året) var årets bästsäljare. August Strindberg, som var en tävlingsmänniska, ville slå ”Smålandspelle” i dennes paradgren. Det blev Hemsöborna (och senare Skärkarlsliv). Strindbergs seger var ingalunda omedelbart given utan tydliggjordes först med tiden, och den stora glömska som drabbade Sigurd en bit in på 1900-talet.  Hjalmar Söderberg tog inte upp någon litterär tävlan med den folkkäre adelsmannen utan behandlade denne ironiskt i sin ”Stockholmskrönika” och andra alster men han ansåg att den konservative Sigurd hade en mission.