Lördagen den 4 februari höll Söderbergsällskapet sitt årsmöte, den här gången i Oscarshemmet, Rigagatan 3, Stockholm och inte som många år tidigare i Svenska Akademiens högtidssal i Börshuset eftersom akademien höjt hyran till en nivå som sällskapets ekonomi inte klarar av. Årsmötet accepterade styrelsens förslag att höja årsavgiften till 200 kr för enskild medlem och 350 kr för makar. Söderbergsällskap VB 2021-2022. Och Sällskapets ekonomi.

Efter sedvanliga årsmötesförhandlingar talade sällskapets förre ordförande Nils O. Sjöstrand över ett tema hos Hjalmar Söderberg: ”Hunden som människa och människan som hund”. Därefter samlades ett stort antal medlemmar för middag på Restaurang Högkvarteret.

Torsdagen den 23 februari besökte sällskapet Judiska museet i Gamla Stan, för visning av museet och information om nytt material som hittats i museets arkiv. Se ovan.

Lördagen den 18 mars höll sällskapets vice ordförande Lars Sjöstrand ett föredrag på Oscarshemmet om  Runar Schild – finlandssvensk författare och frände till Hjalmar Söderberg. Föredraget kan ses som en förberedelse till Söderbergsällskapets planerade resa till Helsingfors i slutet av augusti.

Lördagen den 22 april berättade Catarina Antonsson om sin släkting Lisa Andersson, en orättvist behandlad hushållerska och vårdnadshavare av Hjalmar Söderbergs barn Dora, Tom och Mikael vid sällskapets möte på Oscarshemmet.

Catarina Antonssons föredrag om Lisa Andersson, Söderbergbarnens vårdnadshavare, visade på en kvinna som inte bara var mycket engagerad i barnen utan även i kampen för kvinnlig rösträtt.

Elisabet Andersson kom från en baptistfamilj i Tranås. Efter en mager skolgång började hon arbeta som piga, Upprörd över dåtidens orättvisor och fattigdom  blev hon socialist och  aktiv socialdemokrat. Hon arbetade framför allt med frågor som rörde den stora gruppen hembiträden eller tjänarinnor och medverkade till bildandet av en fackförening, Tjänarinneförbundet, vars ordförande hon också blev. Hon skrev artiklar i förbundets tidning Tjänarinnebladet.

1909 hade situationen i den Söderbergska familjen blir ohållbar. Lisen Bonnier, hustru till Söderbergs förläggare Karl Otto Bonnier ingrep. Hon hade tydligen tidigt fått upp ögonen för den kapabla Lisa Andersson och lyckades engagera  henne för uppdraget som vårdnadshavare för Söderbergs barn. För att ta uppdraget ställde Lisa tuffa krav. Bland annat skulle Märta Söderberg, barnens mor, inte få blanda sig i hemmets skötsel.

Lisa Andersson med barnen Söderberg 1910/11, fr v Mikael, Dora och Tom.

Familjens ekonomi var trots omfattande stöd från Bonnier tämligen usel. Det gjorde att Lisa Andersson fick vända på slantarna. Om somrarna tog hon därför med sig barnen till sin hemtrakt Tranås där de kunde disponera en liten stuga nära hennes föräldrahem.

Under dessa år utvecklades en vänskap mellan Hjalmars syster Frida och Lisa Andersson. Frida fungerade som kontaktperson och var även engagerad i barnens uppfostran.1927 blev Lisa Andersson avskedad. Barnen var då vuxna men hon bodde ju kvar i Söderbergs lägenhet på Tyskbagargatan. Hon blev oerhört besviken över denna utveckling eftersom hon såg barnen som sitt allt.

Lisa Andersson på 1960-talet.

Lisa Andersson fortsatte sitt liv som hemtjänarinna i Östergötland och Stockholm och slutade sina dagar 1974, 98 år gammal.

Gerd Hamnegård

Ett längre sammandrag av Catarina Antonssons föredrag kommer inom kort att läggas ut här på hemsidan under fliken Texter.

Lördagen den 3 juni avslutades vårens program med att sällskapets medlem Hugo Sandelin, lärare vid Kungsholmens gymnasium i Stockholm, berättad om hur han använder Hjalmar Söderberg och hans verk i sin undervisning.

I ”Den allvarsamma leken” får Arvid Stjärnblom vid ett tillfälle ett råd av Nationalbladets chefredaktör Donckert att avsluta sitt provår som lärare på ett läroverk: ”Ge fan i lärarbanan herr Stjärnblom såvida det inte särskilt roar er att i hela ert liv slita en hund för ett stycke torrt bröd.”

Det var ett råd som Hugo Sandelin, medlem i Söderbergsällskapet, inte tagit till sig, om han någon gång fått ett liknande råd. Men som gymnasielärare på Kungsholmens gymnasium i Stockholm använder han ofta Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken”, ”Doktor Glas” och ”Historiettewr” i sin undervisning, berättade han i sitt föredrag inför sällskapet.

I dessa verk finner han exempel som han använder i sin undervisning om olika litteraturhistoriska epoker, som  upplysningen. romantiken och realismen.

Söderbergs verk tycks passa dagens gymnasieelever. Även om det inte alltid är lätt för alla elever att ta till sig Söderbergs humor och ironi så går det att med lärarens handgripliga hjälp att överbrygga dessa svårigheter.

Trots att böckerna är över hundra år gamla går det också att med dem som underlag belysa de stora livsfrågorna för och med dagens gymnasieungdomar, konstaterade Hugo Sandelin. Föredraget lättades upp och präglades av  iföredragshållarens sinne för humor.

Gerd Hamnegård

 

Författaren Gun-Britt Sundström fann för en tid sedan i sitt arkiv ett intressant brev från litteraturkritikern och pedagogikprofessorn John Landquist (1881-1974) med tack för hennes roman För Lydia (1973), som är en parafras på Hjalmar Söderbergs roman Den allvarsamma leken (1912). Brevet är en hyllning till Maria von Platen, som Söderberg hade en kärleksrelation med 1902-06 och som inspirerade honom till den kvinnliga huvudpersonen Lydia Stille i Den allvarsamma leken. Även John Landquist hade en kärleksrelation med Maria von Platen, 1907-10.

Här nedan återges Gun-Britt Sundströms introduktion till Landquists brev, och därefter brevet samt några kommentarer till dess innehåll.

”Dessa kråkfötter får Ni inte offentliggöra förrän efter min död om det så skulle passa Er då”, skrev John Landquist i ett brev till mig 1973 i vilket han tackade för min roman För Lydia. Han avled året därpå, 92 år gammal, men jag tror inte att jag alls reflekterade över att publicera hans brev på den tiden. Jag tyckte inte att det innehöll något som inte redan var känt bland litteraturforskarna, dessutom var det lite genant med det starka berömmet av min romanparafras samtidigt med avogheten mot Söderberg.

 Men när jag nu återfann detta brev i mina arkiv tycktes det mig både rörande och tänkvärt, även om det inte innehåller några sensationer.

1910, då John Landquists relation med Maria von Platen nyss hade tagit slut, berättade han om den (utan att nämna hennes namn) i ett brev till Ellen Key, som återges i Kurt Mälarstedts biografi Ett liv på egna villkor. Den bild man får där är att Maria hade tröttnat på John och kanske aldrig hade varit lika förälskad i honom som han i henne. På ålderdomen däremot vill han ta på sig hela skulden för brytningen, och han gör allt för att intyga vilken enastående person denna kvinna var.

 Mellan dessa två tidpunkter hade den förändringen skett att Maria von Platen hade blivit offentligt utpekad som modell för Söderbergs Gertrud och Lydia och därmed förknippad med allt det hätska och föraktfulla som hade skrivits och sagts om i synnerhet den senare kvinnogestalten (med början i Arvid Stjärnbloms desperata skämt om ”australnegrernas aritmetik” som inte skulle förslå för antalet av hennes älskare).

Den åldrige Landquist är så angelägen om att försvara ”originalet” att han blir ologisk och framställer det som fel av Söderberg att ge den fiktiva Lydia egenskaper som den verkliga Maria inte hade. Det är mycket mänskligt och igenkännligt. Striden om Ingmarie Erikssons Märit, den enda roman hittills som har fällts för förtal i svensk domstol (1967), var ett skolexempel på den motsägelsefulla indignation som ofrivilliga modeller kan uttrycka: ”Det där stämmer ju inte alls med verkligheten!” – ”Det där stämmer ju precis med verkligheten!”

Båda delarna kan naturligtvis vara kränkande för den utpekades integritet.

Det brev från Maria von Platen på 1950-talet som Landquist nämner återfinns också i Kurt Mälarstedts bok.

Gun-Britt Sundström

John Landquists brev till Gun-Britt Sundström 1973:

Stocksund 17.3.1973

Författarinnan Gun Britt Sundström

Jag tackar er hjärtligt för den sända boken. Den är intensiv, fängslande, passar in i den tid, vari ni placerat Lydia, och kan läsas lika bra fullständigt oberoende av Söderbergs. Jag har nittioett år gammal blivit oduglig att skriva maskin, varför ni får ursäkta att jag nödgad därtill skriver för hand och hoppas ni någorlunda kan läsa det jag skriver. Men hur bra er teckning av Lydia än är så har den liksom Söderbergs bok nästan intet att göra med det utpekade originalet. Originalet saknade alla dessa älskare i den journalistiska miljön som Söderbergs svartsjuka fantasi utmålade.

Originalet var enslig, starkt musikalisk, stolt, känslig och ömtålig och inte minst vegetarisk och nykterist. Det är ett groteskt påhitt, att hon köpt revbensspjäll till kärleksmötet. Hon får t.o.m. säga att aldrig i livet har revbensspjäll smakat henne så gott. Då hon September 1907 besökte mig i Uppsala, hade jag överlycklig att hon kom glömt att hon var vegetarian och beställt in extra smörgåsbord på Grindstugan till en frukost. Hon svarade litet missnöjd: ”Käre då, ska du äta så mycket” och nöjde sig för sin del med smör, bröd, en omelett, kaffe.

Hon kände ingen i den journalistiska sfären och såg inte åt någon mera under de tre år vi var samman. Det är inte hon, som svikit mig men jag som övergett henne. På våren 1910 tycktes hon bli missnöjd med mig, skulle tillbringa sommaren hos föräldrarna i Skåne och förbjöd mig strängt att skriva ett brev. Hon ville ej utsätta sig för moderns misstankar. Jag misstänkte hon var trött på mig. I september 1910 råkade jag Elin Wägner i Arild, blev förälskad i henne. Jag anade inte hur djupt olycklig Maria v. Platen blev, då hon fick veta saken i oktober. Hon hade redan i våras tänkt sig säga ett ord om giftermål då nära förhållanden nu började reda sig. [tillagt: Det hade hon dock aldrig sagt mig.] Har ni tänkt på att den man förorsakat ett svårt lidande, inte följer med strömmen av det förflutna och inte blir allt blekare i minnet men alltjämt levande och nära.

Fru v. Platen hade erotiskt misshandlats, varöver hon klagade, då hon 20-årig, helt oerfaren, blev gift med en 44-årig major. Hon hade varit intagen av Hjalmar Söderbergs författarskap men aldrig varit förälskad i honom, men till slut en kort tid gett med sig på grund av hans enträgenhet. Hon hade en tid förälskat sig i Gustaf Hellström, ung, reslig, vital, begåvad men hennes känsla tog plötsligt slut med hans underklassskvaller. Efter mig har hon ej älskat någon. Jag råkade henne några gånger 1912. Den allvarsamma leken hade just då utkommit och författaren skänkt mig ett exemplar. Hon nämnde ej boken, och jag förteg den. Hon har med all säkerhet ej läst boken. Hon hyste för Söderberg likgiltighet med ett […] av förakt efter Gertrud, som ger en del av henne.

1956 skrev jag till henne, 86årig, och tackade henne för tre lyckliga ungdomsår. Hon skrev då till mig ett förtjusande brev, återgivet i en avhandling jag inte hittar. Hon hade under hela första världskriget vistats i Italien, sedan i Skåne. Hon bodde 1914-1918 i Palermo och i Subiaco. Jag har tänkt dessa upplysningar kunde intressera er, då ni skrivit en hel bok med Söderbergs känslor som utgångspunkt. Hon var en sällsynt vinnande människa misshandlad av livet. Hon utgav 1906 en nu bortglömd bok Clio av Anatole France. En förstklassig översättning, berömd av mig innan jag kände henne.

Dessa kråkfötter får Ni inte offentliggöra förrän efter min död om det så skulle passa Er då. Till skillnad från paret i Söderbergs roman kunde vi fullt fritt gå med varandra vart som helst på opera eller teater. Två gånger såg jag med henne Carmen på Operan.

Hon förekommer i min doktorsavhandling Viljan 1908, inspirerade en Björnsonstudie av mig 1913, därför att hon sjungit för mig Björnsonsånger vid sitt piano, hon föranledde min bok om Knut Hamsun, därför att jag först läste Hamsun i hennes exemplar av hans Pan.

Jag skickade henne 1959 en ny bok av mig jämte ett brev, men då var hon redan död sedan tre månader.

Då ni försvarar Lydia, försvarar Ni också originalfiguren till Söderbergs roman. Hon var bara ännu bättre än ni har anledning att anta. Jag är Eder tacksam

Eder

John Landquist

[Före ”av förakt” i brevet står ett ord som jag inte lyckats tyda. G-B S]

Maria von Platen, cirka 1903

Några kommentarer till John Landquists brev

Mycket tyder på att Maria von Platens relation till John Landquist (bilden ovan, 1906) trots vissa problem var djupare och mer tillitsfull från hennes sida än hennes tidigare förhållande med Hjalmar Söderberg och framför allt än hennes förhållanden med två andra författare, Henning von Melsted och Gustaf Hellström. Före brytningen med Landquist hade hon till och med talat med sina föräldrar om att hon ville gifta sig med honom. Denna plan stäcktes av att hennes far i så fall skulle dra in det underhåll han bestod henne med.

Maria von Platen och John Landquist hade också en viss kontakt när hon befann sig i Italien och inte kunde ta sig hem till Sverige på grund av Första världskriget. Enligt en plan skulle hon försöka ta sig till Schweiz och där träffa John Landquist och få hjälp med hemresan. Denna plan omintetgjordes av att Landquist inte kunde resa till Schweiz på grund av att hans syster hade blivit sjuk.

Landquists förälskelse i Elin Wägner, som ju idag är betydligt mer allmänt känd än han, ledde till äktenskap. De gifte sig 1910 men skildes tolv år senare.

Den avhandling Landquist nämner var Sten Reins doktorsavhandling 1962 om Hjalmar Söderbergs skådespel Gertrud i vilken Söderbergs förbindelse med Maria von Platen avslöjades för en bredare allmänhet. ”Det förtjusande brev” från Maria von Platen som Landquist nämner i samband med detta var hennes tackbrev för en bok han hade sänt henne 1957, men när han några år senare sände henne ännu en av sina böcker var hon alltså redan död.

Kurt Mälarstedt

Kurt Mälarstedt har varit vår förträfflige WEB-redaktör under många år men vill nu lämna över ansvaret för vår hemsida. Känner du dig kallad och har lite kunskap inom det området? Kontakta då någon av oss i styrelsen. Kurt är förstås beredd att introducera en ny redaktör i arbetet.

Gustaf Neander, Söderbergsällskapets ordförande

Regissören Rebecca Örtmans pjäs Dagmar gavs som en läsning med efterföljande samtal på scenen Kilen i Kulturhuset söndagen den 26 februari. Pjäsen handlar förstås om Arvid Stjärnbloms hustru i Den allvarsamma leken, men ur ett metoo-perspektiv. Här en länk till biljetter och mer information.

Pjäsen har sedan någon tid kunnat avlyssnas som ljuddrama på  Dramaqueen, en podd som erbjuder både lyssning och film med klassisk, nyskriven och oprövad dramatik i kortformat genom readings, en enklare läsning av dramat. Här en länk: https://www.dramaqueen.nu.

Dagmar står förstås i dialog med Hjalmar Söderbergs roman Den allvarsamma leken (1912) och Gun-Britt Sundströms roman För Lydia (1973). I Dagmar är kärlekshistorien flyttad till samtiden och efterdyningarna av #metoo. I detta spänningsfält utspelar sig historien. Medan Söderberg berättade historien ur Arvid Stjärnbloms perspektiv och Lydia berättade den ur Lydia Stilles perspektiv berättas den här ur Arvids hustru Dagmars perspektiv. Så här sammanfattas Dagmar på Dramaqueens hemsida:

”Dagmar konfronterar Arvid när han chattat med Lydia Stille. Arvid erkänner att han och Lydia har en relation. Dagmar ställer ett ultimatum att Arvid måste lämna Lydia om Dagmar ska kunna förlåta. När dramat startar har Arvid rest iväg över helgen för att fundera över sina känslor inför Lydia och Dagmar, vem ska han välja? Dagmar är ställd i ett pausläge, i pausens smärtpunkt lever hon i hopp och förtvivlan. I möte med kvinnor från olika generationer — sin syster, sina döttrar, väninnor och i samtal med älskarinnan — får hon nya perspektiv. I väntan på att Arvid ska bestämma sig förändras hon själv. När gryningen kommer, och Dagmar hör hur Arvid sätter nyckeln i tamburdörren, har hon själv fattat ett avgörande beslut.”

Bland de handdockor som visas på den stora Isaac Grünewald-utställningen på Waldemarsudde finns en docka som föreställer Hjalmar Söderberg. Grünewald har av någon anledning framställt den alltid så sofistikerade författaren illa grinande. I montern ligger Hjalle-dockan framför fyra andra dockor.

Dockorna användes i en liten föreställning i samband med salongsvärdinnan Anna Thiels 50-årsdag 1913 och kanske också vid något annat tillfälle i hennes hem på Floragatan i Stockholm. Föreställningen hette ”I väntan på middagen” och hade skrivits av Annas och Ernest Thiels äldsta dotter Signe, gift Henschen. Den består av samtal mellan några av de tidens kulturpersonligheter som hade samlats för en middag hos Anna Thiel, däribland förutom Söderberg konstnären Oscar Björk och skalden Verner von Heidenstam och hans hustru Vera.

Hjalmar Söderberg har bara några få repliker i dockspelet:

_ God dag, säger han till värdinnan. Aj, jag tappade cigarren! Och brände hål på mattan. Förlåt! Jag ville bara säga att jag inte kan äta middag här för jag ska spela schack med Ernest. Jag måste ha revansch.

_ Mycket nöje då! Men revansch, det får ni aldrig av Ernest, svarar Anna Thiel, huvudpersonen i dockspelet.

Replikskiftet påminner om en incident som Helena Henschen, barnbarn till Signe Henschen, återger i sin bok Hon älskade, som handlar om hennes farmor. Signe hade vid ett tillfälle i tonåren haft ett hetsigt meningsutbyte med Verner von Heidenstam om den ryske författaren Leo Tolstoj. Hjalmar Söderberg hade ingripit och dragit henne åt sidan.

”Med cigarren i handen viftar han stolt med ett halvskrivet pappersark som han ber henne läsa. Askan flyger i luften.”

Grünewaldutställningen på Waldemarsudde söndagen den 12 februari. Söderberg- och de andra dockorna får då återvända till Scenkonstmuseet i Stockholm. Även Signe Henschens manuskript till föreställningen har bevarats.

Här en länk till en längre artikel om detta.

Kurt Mälarstedt

Hjalmar Söderberg i Peter Lindes vackra version, utanför Kungliga Biblioteket i Stockholm, är sedan någon tid försedd med en gulgrön virkad halsduk försedd med lila hjärtan. Färgerna harmoniserar kanske inte så bra med de röda handskarna i Söderbergs vänstra hand. Men av någon anledning finns det anledning att förmoda att författaren själv skulle gilla regnvattenpärlan i sitt vänstra öra denna dag.

Hjalmar Söderbergs verk har som bekant inspirerat många författare till vidarediktning. Hans verk har också tolkats i musikform av flera kompositörer. Nu är det dags igen: Orvar Nilsson, som studerar gitarr och komposition på Kungliga Musikhögskolan presenterade tillsammans med en orkester vid namn Glasorkestern i våras som sitt examensarbete Söderbergs roman  Doktor Glas (1905) i form m av en instrumentell berättelse. Den 20 december framfördes verket av samma orkestern för första gången offentligt på Aliasteatern, Hälsingegatan 3, i Stockholm.

Orvar Nilsson skriver i ett meddelande till hemsidan att han gestaltar historien om Tyko Glas med verktyg ur den programmusikaliska traditionen.

”Tykos existentiella grubblerier mynnar här ut i en instrumental berättelse färgad av det skandinaviska vemodet. Tonspråket är hämtat från både jazzen och den orkestrala klassiska musiken, med inspiration från såväl John Coltrane som Brian Blade, Wagner som J. S. Bach. Verket hålls samman av det rytmiska driv som jazzkvartetten skapar och varvar pampiga orkestrala passager med mindre ensemblekonstellationer.”

Glasorkestern består av unga musiker, de flesta elever på Musikhögskolan med olika inritning: klassisk musik, folkmusik, jazztradition.

Här kan man lyssna till ett utdrag ur verket.