Vårprogrammet inleddes med årsmöte lördagen den 20 januari. Antalet medlemmar i sällskapet har sjunkit till 130, till en del på grund av pandemin. Styrelsen diskuterar olika sätt att öka medlemsantalet. I ett meddelande före årsmötet noterade ordföranden Gustaf Neander att flera försök gjorts med medlemsrekrytering via annonser i Parnass (De Litterära Sällskapens tidskrifdt) men att detta inte haft någon framgång. ”Vi bedömer att det bästa sättet att behålla och att rekrytera nya medlemmar är att sällskapet har ett attraktivt mötesprogram och att alla medlemmarna i sällskapet sprider kunskap om vår verksamhet.” Antalet hedersmedlemmar i sällskapet är nu tio och antalet ständiga medlemmar fem. Medlemmarna i den sittande styrelsen omvaldes.

Efter årsmötesförhandlingarna höll sällskapets förre ordförande Nils O. Sjöstrand ett föredrag om Martyren Kaj Munk och Hjalmar Söderberg. Årsmötet avslutades med gemensam middag på Restaurang Högkvarteret.

Även vid sällskapets möte lördagen den 16 mars svarade Nils O. Sjöstrand för programmet, med ett föredrag om  vänkretsen kring Hjalmar Söderberg.

Söderbergs äldsta vänner var Carl G Laurin och Bo Bergman. Laurin och Söderberg var skolkamrater redan i Ladugårdslands läroverk. Bo Bergman tillslöt när de flyttade upp till Norra Latin. Där gick de i skilda klasser men avlade mogenhetsexamen samma vår (1888).

Laurin var nog Söderbergs mest trofaste vän konstaterade Nils. Förhållandet mellan dem var öppet och oskrymtat fast de kunde ha olika åsikter. Laurin höll t. ex på Tyskland och axelmakterna under Första världskriget medan Söderberg höll på Frankrike och ententen. Förhållandet till Bo Bergman var öppnast när de var unga. Bergman var av en mera sluten och konventionell natur, Söderberg fick sålunda inte riktigt klart för sig hur han ställde sig till de stridande i Första världskriget (han höll på Tyskland).

Laurin tog initiativet till antologin Vängåvan, som kom ut på Hjalmar Söderbergs 50-årsdag den 2 juli 1919. Avkastningen på subskribenternas fonderade bidrag gav Söderberg en månadsinkomst på 300 kr livet ut. Det var mycket pengar på den tiden.

_ Men varken Bergman eller Laurin förstod sig egentligen på Söderbergs roman Doktor Glas, noterade Nils.

När Söderberg på 1890-talet började skriva recensioner och noveller på allvar vidgades hans vänkrets till bland andra Per Hallström, Edvard Alkman, Ernest Thiel, som också blev Söderbergs mecenat, och dennes andra hustru Signe Maria Thiel. I själva verket kände Söderberg Signe Thiel innan han träffade Ernest Thiel.

Och sedan växte förstås vänkretsen med en lång rad författare, bland andra Oscar Levertin (det var Söderbergs dröm att få presentera Gertrud för Oscar Levertin 1906 men denne dog hastigt innan tillfälle gavs), Verner von Heidenstam, Henning Berger (en vänskap som fortsatte under Söderbergs tid i Köpenhamn), Henning von Melsted och Gustaf Hellström. De båda senare hade ju liksom Söderberg också kärleksförbindelser med Maria von Platen.

På vänlistan fanns också författare som Tor Hedberg, John Landquist, Sven Lidman och Sigfried Siewerts. Av de vänner som Hjalmar Söderberg hade under sin tid i Köpenhamn var Georg Brandes sannolikt den mest uppskattade.

Vid sällskapets möte på Oscarshemmet lördagen den 6 april visades Carl Th Dreyers film ”Gertrud” från 1964 efter Hjalmar Söderbergs pjäs om en kvinna som är ovillig att kompromissa i sin längtan efter ren kärlek och därför stöter sig med männen omkring sig. I Danmark föranledde filmen en stor kulturdebatt.

Sällskapets medlem Sven Wallnerström berättade om Dreyer och filmen, bland annat om den katastrofala premiärvisningen i Paris då ju textmaskinen inte ville vara med. Han lyfte också fram exempel på Dreyers exentriska egenheter, till exempel detta med den franska huvudvärkstabletten som Gertrud får av en av sina manliga bekanta. Tabletten hade han hittat i sin rockficka och den skulle absolut vara med, liksom det autentiska frimärket som skulle sitta på ett brev men som aldrig syntes i filmen. Brevet syntes men inte frimärket som hade införskaffats med stort besvär. I den efterföljande diskussionen om filmen lyftes bland annat  Dreyers påverkan av den danske konstnären Vilhelm Hammershøj fram.

Dreyers främsta inspirationskälla för filmen var litteraturhistoriken Sten Reins doktorsavhandling om ”Gertrud” 1962. Om detta handlar nästa artikel på denna sida.

Vårprogrammet avslutades lördagen den 8 juni med att Nils O. Sjöstrand ledde en vandring på Djurgården med Den allvarsamma leken som huvudtema och Förvillelser och Blek kärlek/drömmar som sidoteman.

Den danske filmregissören Carl Th Dreyer (1889-1968) hade planer på att göra en film basrad på Hjalmar Söderbergs skådespel ”Gertrud” (1906) redan på 1940-talet. Av olika skäl blev det inte av förrän i början av 1960-talet, då han läste den svenske litteraturhistorikern Sten Reins doktorsahandling om skådespelet, som kom ut 1962.

Dreyer fascinerades som många andra av att förebilden för Gertrud avslöjades med namn, Maria von Platen, som Hjalmar Söderberg hade en intensiv kärleksrelation med mellan 1902 och 1906. Hennes identitet hade tidigare varit känd bara inom en mindre krets, men hon inspirerade Söderberg inte bara till Gertrud i skådespelet med samma namn utan också till den kvinnliga huvudpersonen Lydia Stille i romanen ”Den allvarsamma leken” (1912, och hon anas också bakom pastorsfrun Helga Gregorius i romanen ”Doktor Glas” (1905).

Maria von Platen hade avlidit 1959, men I förarbetet för sin film sökte Dreyer verkligen information om denna ”den verkliga Gertrud”. Det framgår bland annat av en uppsats i Föreningen Gamla Christianstads årsskrift 1989 av Margit Bergström, då medlem i Söderebergsällskapet, nu avliden. Hon och hennes man köpte Maria von Platens Villa Åhamra i Torsebro utanför Kristianstad efter hennes död 1959. I uppsatsen berättar hon att hon en majdag 1963 fick ett oväntat besök av regissören Carl Dreyer.

Det första han hade frågat – sedan han sparkat av sig galoscherna, skrev Margit Bergström – var om hon hade läst Sten Reins doktorsavhandling, som alltså hade lagts fram och publicerats ett år tidigare och blivit mycket uppmärksammad.

”Den var vidunderlig”, hade Dreyer sagt om avhandlingen, där Maria von Platen för första gången offentligt namngavs som Hjalmar Söderbergs älskarinna sextio år tidigare. Själv hade Söderberg alltid varit ytterst diskret om Maria von Platen. I sina brev och anteckningar hade han bara nämnt henne som ”X”, ”henne jag älskade förr” eller (en gång) ”Maria”.

Dreyer hade gått omkring i Villa Åhamra, där Maria von Platen bodde från 1933 till sin död 1959. Det såg ut som om han trivdes, skriver Margit Bergström. Han hade frågat om hon trodde att Maria satt på andra våningen i huset när hon skrev. Det kunde vara möjligt, hade Margit Bergström svarat, ty på auktionen efter Maria von Platen såldes en stor sekretär från ett av rummen där.

Där fick Carl Dreyer möjligen uppslaget till den epilog han försett sin film med och som inte ingår i Söderbergs skådespel. I epilogen kommer en gammal vän, ja älskare på besök till Gertrud för att överlämna sin senaste bok. Denne vän, Axel Nyberg, finns inte med i Söderbergs skådespel, men replikerna i epilogen baseras helt klart på två brev som Sten Rein offentliggjorde i sin avhandling. Det var dels ett brev från författaren John Landquist, som hade ett förhållande med Maria von Platen omkring 1908-10, där han skriver ömsint om henne och hennes väsen, dels ett brev från Maria von Platen till John Landquist där hon berättar om sin tillvaro i Torsebro.

I en intervju i Sydsvenska Dagbladet senare berättade Carl Dreyer lite mer om sitt besök i Villa Åhamra och sina samtal med grannar som hade känt Maria von Platen. Hon ”levde som en enstöring, läste och lyssnade på musik”, och i byn ”ställde byborna klockan när Maria von Platen gick till affären varje dag”. Dreyer hade också talat med Maria von Platens bror (Ivar Hallenborg) men blivit avspisad eftersom denne var arg för att Sten Rein enligt hans mening hade skandaliserat hans syster.

Femton år efter Carl Dreyers besök i Torsebro fick Margit Bergström ett brev från en dansk universitetslektor som arbetade med ett vetenskapligt arbete om regissören. Han hade funnit att Dreyers mor – pigan Josefin Nilsson, som lät adoptera bort sin utomäktenskaplige son – härstammade från Kristianstadstrakten. Han undrade om detta var anledningen till Carl Dreyers besök i Torsebro.

Detta kunde naturligtvis Margit Bergström inte svara på. Men Carl Dreyer präglades av sitt trauma som bortbyting och han ägnade hela sitt privata och konstnärliga liv åt att söka kvinnan, som filmvetaren Jannike Åhlund noterade i en understreckare i Svenska Dagbladet 2008

Så kanske var det inte bara den verkliga Gertrud som Carl Dreyer sökte den där dagen i maj 1963 när han knackade på dörren till Villa Åhamra.

Då hade Maria von Platen varit död i fyra år och hon hade sluppit uppleva de eftermälen hon fick i samband med att hennes identitet avslöjades i Sten Reins avhandling – ”en adlig femme fatale”, en kvinna som ”satte en ära i att samla poetskalper kring sin midja”, ”manslukerska”, ”en den svenska litteraturens vandringspokal”.

I Dreyers film finns en scen med en gobeläng föreställande en naken kvinna attackerad av gläfsande hundar. I Söderbergs drama berättar Gertrud om en ond dröm: ”Jag sprang naken genom gatorna med ett koppel hundar efter mig”.

Kurt Mälarstedt

En version av Allan Edwalls enmansdramatisering av Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas ges under fem helger i april och maj på Löfstad slott utanför Norrköping, den här gången med två skådespelare för ”att ge en än närmare och mer intim upplevelse, en chans att få kliva in i Glas huvud och utforska hans varje tanke och val”, som det står i en presentation av föreställningen från Folkparken Produktion.

De två skådespelarna är Ola Rapace och Ingvar Örner. Rapace (då Ola Norell) fick sitt genombrott i TV-serien Tusenbröder (2002) och därefter medverkat i ett stort antal filmer, däribland 13 Wallanderfilmer, och TV-serier. Örner har medverkat i ett stort antal filmer från 1999 och TV-serier, däribland Vår tid är nu (2017).

Förutom Allan Edwall har denna enmansföreställning av Doktor Glas getts av Sven-Bertil Taube och allra mest av Krister Henriksson.

Det har kommit ett förtjusande meddelande till hemsidan från en Söderbergbeundrare:

”Hej! Jag hoppas att allting är bra med er. Jag har Hjalmar Söderberg som favorit författare inom den svenska litteraturen. Jag tog egen initiativ  och har översätt ”Kyssen” till spanska.  Den publicerades den 14/1 i en digital tidning  i Guatemala. Jag vill dela med er länken för kännedom: https://gazeta.gt/72821/. Jag hoppas att i slutet av höstterminen kan jag komma med mera goda nyheter. Allt gott! Luis Enrique Morales”.

Kanske inte hela Söderbergs text, men intressant att titta på även om man inte kan spanska.

Konstvetaren Astrid Olsson höll den 29 november ett föredrag på Thielska Galleriet om Gerda Wallander (1860-1926), konstnären som 1916 målade ett av de mest kända porträtten av Hjalmar Söderberg. Programpunkten arrangerades i samarbete med Söderbergsällskapet.

Gerda Wallander, Porträtt av Hjalmar Söderberg, 1916, olja på duk. Foto: Thielska Galleriet

Titeln på föredraget var Gerda Wallander – en återuppstånden konstnärinna. Hennes porträtt av Hjalmar Söderberg intar en självklar plats på Thielska Galleriet. I målningen poserar den modemedvetne författaren med en glödande cigarett i sin hand. Porträttet utfördes 1916 på beställning av Ernest Thiel, Söderbergs vän och gynnare.

Redan när porträttet målades konstaterade Söderberg att det var ”ganska otäckt likt” och senare uttryckte han sig så här i ett brev till sin vän Carl G Laurin: ”Gerda Wallanders porträtt tycker jag inte om därför att det är för likt. Jag tycker inte det angår allmänheten att jag ser ut som en skitstövel.”

I sitt föredrag ställde Astrid Olsson frågan om detta kanske är det yttersta tecknet på att en konstnär lyckats med sitt porträtt. Carl G Laurin tyckte för sin del att det var ett rentav häpnadsväckande likt porträtt av Hjalmar Söderbergs ”till det yttre något frusna och tafatta person”.

Gerda Wallander

Gerda Wallander och hennes man, konstnären och formgivaren Alf Wallander, var stora sällskapsmänniskor och rörde sig i samma kretsar som Hjalmar Söderberg och paret Thiel. Gerda Wallander hade en bred repertoar och vid sidan av porträtt utförde hon blomsterstilleben och landskapsskildringar samt stadsmotiv från Stockholm, Brügge och Paris.

Astrid Olsson noterar att Gerda Wallander under sina studieår på Konstakademien (1879-1885) hade flera kurskamrater som senare skulle bli mycket uppmärksammade, till exempel Eva Bonnier, Hanna Hirsch (gift Pauli) och Hilma af Klint. Men trots att hon är representerad på flera museer och att målningar dyker upp på konstmarknaden är kunskapen om Gerda Wallanders konstnärskap och livsöde mycket begränsad. Denna brist har dock Astrid Olsson rättat till med sin masteruppsats Gerda Wallander – en återuppstånden konstnärinna , som lades fram vid Uppsala universitet 2023 och finns tillgänglig via Diva.

Astrid Olsson

Höstens program inleddes med att Söderbergsällskapet deltog i årets Bokmässa, som vanligt i en monter tillsammans med Strindbergsällskapet. Sällskapet svarade för tre föredrag på De litterära sällskapens scen. Hugo Sandelin, lärare vid Kungsholmens gymnasium i Stockholm, talade om Hjalmar Söderberg använd i gymnasieutbildningen. Lars Sjöstrand, vice ordförande i Söderbergsällskapet, talade om Hjalmar Söderberg och H.C. Andersen,  och sällskapets förre ordförande Nils O Sjöstrand talade om Martyren Kaj Munk och Hjalmar Söderberg.

Den 14 oktober höll Lars Sjöstrand sitt ovan nämnda föredrag om Hjalmar Söderberg och H C Andersen för Stockholmskretsen i Oscarshemmet, Rigagatan 3.

Höstprogrammet avslutades den 29 november med Astrid Olssons föredrag om Gerda Wallander. Se ovan.

Hjalmar Söderbergs drama Gertrud (1907) gavs i oktober sex gånger på Teaterverkstaden Svea, Sveavägen 114 i Stockholm med premiär fredagen den 6 oktober. Föreställningen hade regisserats av Carl Fredrik Svärd, till vardags bibliotekarie på Stadsbiblioteket tvärs över gatan.

_ Jag har alltid älskat Söderbergs verk, ända sedan vi läste Doktor Glas i skolan. Han är så bra på att skildra relationer, och olika sorters kärlek, säger Carl Fredrik Svärd, som tidigare arbetat med teater bland annat på Cirkelteatern i Årsta, Sveriges äldsta amatörteater.

Huvudperson  i Söderbergs drama Gertrud bär som bekant drag av Maria von Platen, som författaren  hade en relation med 1902-06. Ett porträtt av Maria von Platen från omkring 1895 pryder affischen för föreställningen.

Skådespelarna är alla amatörer men de flesta har gedigen erfarenhet från tidigare uppsättningar. Mera om uppsättningen på Teaterverket. Här en bild på skådespelarna vid applådtacket efter premiären den 6 oktober.

Från vänster Anna Persson (husjungfrun, m fl), Michael Lechner (Gabriel Lidman), regissören Carl Fredrik Svärd, Mia Magnusson (Gertrud), Rasmus Wessman (Gustav Kanning), Rutger Lidgård (Erland Jansson), Marie-Louise Ekeström (professorskan Kanning, m fl), samt Niklas Berglund (Slusken, m fl).

Uppsättningen avviker inte alls från Hjalmar Söderbergs text, både allvaret och komiken i dramat tillvaratas väl. Den lilla scenen i denna före detta biograf (Rialto) förvandlades elegant från Kannings våning till Vanadislunden och åter.

Kurt Mälarstedt

Det är väl mycket troligt att HjS låtit fragment av både Gustaf Hellström och Henning von Melsted ingå i karaktären Erland Jansson. Men när han format denna har annat lagts till, framför allt det ”proletära” i Janssons karaktär.

Hellströms bakgrund i ett underofficershem i en regementsstad kan inte ses som proletär – hur mycket av mindervärdeskomplex Hellström än kan ha hyst för den. Inte ens ett underbefälshem kunde ses som proletärt på den tiden. Janssons proletära bakgrund framgår ju av vad Gabriel Lidman säger om honom till Gertrud och inte minst av hans repliker och Söderbergs beskrivning av scenbilden i första aktens andra scen och tredje aktens första scen, dvs de stycken i pjäsen, där Gertrud och Jansson samtalar.

” Parkanläggning på en höjd i utkanten av staden – – – Fonden är ett stadslandskap med hyreskaserner, fabriker och ett par kyrktorn. – – -”. Det är Vanadislundens höjd mot det område som då kallades ”Sibirien”, ett av de mest proletära i den tidens Stockholm som HjS anger med sin beskrivning. Jansson är på egen hemmamark, Gertrud på främmande, kanske fientlig mark.

Jag delar sålunda Lennarts uppfattning att Erland Jansson inte kan vara ett (nid)porträtt av Gustaf Hellström.  I dag är för övrigt allt annorlunda på och kring ”höjden”. Cisternen är inbyggd i en imposant slottsliknande byggnad och Sibirien är lika gentrifierad som övriga Vasastaden. Här ber folk med bostadsrätter och inga proletärer.

Angående Sven Lidmans Vällust och vedergällning, som ju är nöjsam att läsa, inte minst för den gamle syndarens uppenbara förtjusning över sin vilda ungdoms dåliga liv och snaskigheter. Lidmans stora upptäckt vid frälsningen var ju att Gud var lika intresserad av Sven Lidman som Sven Lidman själv var intresserad av Sven Lidman.  Men man skall inte svälja allt vad Lidman skriver. Jag brukar vid mina vandringar på Östermalm framhålla, när vi kommer till huset vid Narvavägen, nära Karlaplan, där Maria von Platen bodde en tid, att Lidmans skildring av mötet med Maria har orimliga detaljer. Av Marias beskrivning av utsikten från hennes rum i brevet till kusinen Agnes, återgiven av i Parnass 3/2006,  framgår att Marias rum låg mot gården och trädgården, och inte mot Narvavägen.

Och om så vore, att hon bytt rum eller fått använda ett rum mot Narvavägen för mötet med Sven Lidman, så kunde man inte se ”Guds varnande finger” i form av Oscarskyrkans torn genom ett fönster inifrån lägenheten, knappast ens om man närmast livsfarligt hängt sig ut från fönstret – huset ligger allt för långt från kyrkan.

Andre opponenten på Reins doktorsavhandling, Herbert Friedländer, kan inte ha hört till dem som överraskats av ”fyndet” Maria von Platen i denna. Det framgår av hans nedskrivna intervjumaterial från 1940-talet. Åtminstone Bo Bergman och Ernest Thiel har nämnt henne för honom om jag minns rätt. Bergman nämnde förebilderna till de flesta av personerna i Den allvarsamma leken.

Nils O Sjöstrand

Omkring 15 medlemmar i Söderbergsällskapet gjorde i slutet av augusti ett gemensamt besök i Helsingfors. På programmet stod ett föredrag av Merete Mazzarella, finländsk författare och professor emerita i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet, en guidad vandring i centrala Helsingfors och ett besök på Mannerheim-museet.

Hjalmar Söderberg besökte aldrig Finland men hans verk kom att starkt påverka en rad finländska författare, framför allt de unga som debuterade på 1910-talet i flanörgenren och som i den finländska litteraturhistorien kallas dagdrivarna efter titeln på en roman av Torsten Helsingius, Dagdrivare (1914).

En av de aktiva i denna dagdrivargeneration var Henning Söderhjelm (1888-1967) som så småningom blev litteraturkritiker i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Han uttryckte i ett brev till Hjalmar Söderberg i samband med dennes 50-årsdag 1919 sin och dagdrivargenerationens beundran. Han vill inte beskriva Söderbergs böcker med alltför många adjektiv, skriver han, men:

”Saken är så enkel: Du var för oss den som förstod livet, den som verkligen visste vad det var. Vi gingo omkring och citerade dig för varandra och för oss själva och vi funno själva kärnan i allting uttryckt i Ditt melankoliskt pärlande språk. — Du var för oss ungdomsårens uppenbarelse, och det betyder ju mest.”

Runar Schildt. Foto från Wikipedia.

Söderhjelms vän Runar Schildt (1888-1925), den främste författaren i dagdrivargenerationen, uttryckte samma år också sin beundran i ett brev till Söderberg, som han betecknar som en mästare och ouppnåelig förebild. ”Jag tror att man med lätthet skall kunna varsna Martin Bircks spår hos litet hvar av oss – för att inte tala om våra försök, våra fåfänga försök att efterhärma Er historiettkonst”.

Merete Mazzarella. Foto från Wikipedia.

Merete Mazzarella höll sitt föredrag om finlandssvensk litteratur och den så kallade dagdrivargenerationen i ett samlingsrum på det nya centrumbiblioteket Oode i Helsingfors

I sin översikt konstaterade hon att det faktiskt rått ett slags undergångsstämning inom litteraturen på svenska i Finland ända sedan mitten av 1800-talet, då Zackarias Topelius konstaterade att ”det svenska skrivandet” bedrevs av ”ett tillspillogivet släkte”. I slutet av 1800-talet hade ungefär 14 procent av befolkningen i Finland svenska som modersmål, nu, drygt 120 år senare, har andelen sjunkit till omkring fem procent.

_ Men vi har ju ännu inte dött ut, vi har fortfarande en ganska livskraftig litteratur på svenska, även om få finlandssvenska författare kan leva uteslutande på sitt författarskap, sade hon

_ Och det vore roligt om man i Sverige hade lite mer koll på finlandssvensk litteratur. Till vår stora irritation har svenska litteraturhistoriker dessutom ofta så dålig koll att de gladeligen plockar in författare som Edith Södergran och Tove Jansson i den rikssvenska litteraturhistorien och liksom bortser från var de hör hemma…

Merete Mazzarella noterade att flanörlitteraturen, dagdrivarlitteraturen ju kännetecknas av avsaknad av mål, en rastlöshet, osäkerhet och en väldigt stark melankoli.

_ I ett läge där man kände att finlandssvenskan höll på att trängas undan av majoritetsbefolkningens finska var det ganska naturligt att man blev melankolisk och kände att man höll på att tappa fotfästet.

Det fanns också politiska orsaker, bland annat allt starkare påtryckningar från Ryssland, om att lagarna i storfurstendömet Finland inte längre skulle stiftas av lantdagen i Helsingfors utan av regeringen i S:t Petersburg.

Den generation som kallas dagdrivare tyckte sig alltså inte ha någon framtid som författare. De skrev romaner och noveller om unga människor som tappar fotfästet i tillvaron, som bara fortsätter studera, som inte har något mål, som lånar pengar och sitter på krogen och dricker, och ödesfrågan är om man ska ta sig samman eller inte.

Runar Schildt, det stora namnet i dagdrivargenerationen, skrev framför allt novellsamlingar, och de fick alltid goda recensioner. Merete Mazzarella:

_ Men efter varje novellsamling skrev kritikerna att det nu var dags för honom att ta sig samman och skriva den stora finlandssvenska romanen. Det hade att göra med att man kände sig trängd i det finlandssvenska samhället. Det låg i luften att vi behövde en stor, bred, realistisk roman som kunde skildra finlandssvenskarnas rådande situation, en roman som vi alla kunde spegla oss i och bekräfta att vi finns

Runar Schildt kunde inte skriva den romanen. Han drabbades av skrivkramp, och detta i kombination med att han förmodligen också hade en medfödd depression, resulterade i att han tog sitt liv 1925, knappt 37 år gammal.

_ Hos både Hjalmar Söderberg och Runar Schildt finns stämningar, känslor, problematik som man fortfarande känner igen i förbluffande hög grad. Ganska mycket senare litteratur har inte alls samma igenkänningsfaktor.

Av nutida finlandssvenska författare liknar Kjell Westö – som ingalunda kan beskrivas som en dagdrivare – faktiskt Runar Schildt och de andra dagdrivarförfattarna i att han är en väldigt god Helsingforsskildrare, noterade Merete Mazzarella i avslutningen på sitt föredrag.

Kurt Mälarstedt

Massimo Ciaravolo vid universitetet i Milano gav år 2000 ut ”En ungdomsvän från Sverige”, som handlar om mottagandet av Hjalmar Söderbergs verk i Finland 1895-1920.