Föredrag hållet av fil dr Martina Björk, nedan, vid Hjalmar Söderbergsällskapets årsmöte den 21 januari 2017.

”Förnamnet tog jag från Horatius”

I samband med att Pernilla Augusts filmatisering gick på bio, läste jag om Hjalmar Söderbergs roman Den allvarsamma leken – och kom också över Kurt Mälarstedts intressanta artikel från DN från 2009. (Artikeln återges nedan). Den handlar nämligen om ett brev som Hjalmar Söderberg fick och besvarade.

En sommardag år 1922, tio år efter det att Den allvarsamma leken kommit ut får Hjalmar Söderberg ett brev från Lydia Stille. Ja, hon heter så, en dam i Tranås, en beundrarinna som frågar om författaren månne haft henne i åtanke då han valde namn till romanens kvinnliga huvudperson. Denna fru Stille har nämligen författat dikter som blivit publicerade – och så har hon grunnat om han kanske har sett dessa och lagt hennes namn på minnet. Söderberg svarar omgående och utbrister: ”Det finns märkvärdiga sammanträffanden!” Han säger sig inte känna till avsändaren, denna amatörpoet från Tranås, men avslöjar: ”Förnamnet tog jag från Horatius.”

Det är ju inget självklart svar, tänker jag. Det finns en Lydia också i Apostlagärningarna, hon som döptes av Paulus och blev den första kristna europén. Lydia är ett vackert namn och var populärt vid förra sekelskiftet. Det kan alltså ha funnits flera skäl till valet av namn. Men Söderberg uttalar sig tvärsäkert. Ändå var arbetsnamnet Paula – som i alla fall får mig att associera till Paulus och Lydia i Apostlagärningarna. Men han bytte alltså namn, och jag blev nyfiken på om det fanns någon anledning till att han hämtade namnet Lydia hos Horatius. Detta skall mitt föredrag handla om. Jag menar att Söderberg har hämtat inspiration till sin Lydia i Horatius diktning.

Horatius Lydia-dikter

Horatius diktsamling Oden,  eller Carmina (som är dess latinska namn), kom ut år 23 f Kr och är nog hans mest kända verk. Ur denna är hämtade flera bevingade uttryck, såsom ”Carpe diem” – Fånga dagen; ”Nunc est bibendum” – Nu ska vi dricka; ”Exegi monumentum aere perennius” – Jag har uppfört ett monument mer varaktigt än brons.

En del av dikterna är filosofiska betraktelser, kommentarer till något som hänt eller vad någon sagt, några handlar om Augustus och ett antal är kärleksdikter. I kärleksdikterna finns ett galleri av personer med grekiska namn, av den anledningen att förebilderna till dessa dikter är grekiska. Horatius berömmer sig av att ha överfört den grekiska poesin till latinsk vers. Ett antal åtråvärda kvinnor förekommer. Lydia, vars namn helt enkelt betyder ”flickan från landskapet Lydien” (i nuvarande Turkiet) är en av dem. Hon förekommer i fyra dikter och är därmed den kvinna som får mest uppmärksamhet i Horatius diktsamling. I alla dikter tilltalas hon av ett diktjag – som jag för enkelhets skull kommer att kalla ”skalden”.

Jag skall här kort presentera dikterna för att sedan återkomma till dem.

Den första (1.8) handlar om en man, Sybaris, som blir så förälskad i Lydia att han helt glömmer sina plikter. Kärleken har gjort honom världsfrånvänd och overksam. Skalden står utanför och beskriver detta. Men i nästa dikt (1.13) är han märkbart svartsjuk. Första strofen lyder:

Cum tu, Lydia, Telephi

cervicem roseam, cerea Telephi

laudas bracchia, vae meum

fervens difficili bile tumet iecur!

I Göran Svärds översättning:

När du, Lydia, Telephus’

rosenskimrande hals, Telephus’ mjölkvita

armar prisar – då kokar, ve,

levern i mig och spyr bittraste galla ut.

Uppenbarligen blir både den som blir älskad av Lydia och den som svartsjukt står och ser på förgjord av hennes charm och skönhet.

I den tredje dikten (1.25) har svartsjukan utvecklats till en önskan om hämnd, om att någon sorts gudomlig rättvisa skall råda, att Lydia skall bli gammal och inte längre vara lika eftertraktad. Hon skall få känna hur det känns att bli ratad.

Den fjärde dikten (3.9) är en dialog mellan diktjaget och Lydia. I den får vi reda på att även diktjaget – skalden – har haft en romans med Lydia. Men nu har de båda nya partners. De verkar nöjda med sina liv, men skalden undrar vad som skulle hända om kärlekens klockor skulle klämta för dem igen.

Ivar Harrie, som skrivit en bok om Horatius, kallar diktserien med Lydia för ”en skiss till en kärleksroman”. Men varken han eller någon annan drar en parallell mellan Horatius och Söderberg, så här var så att säga oplöjd mark för mig.

Venus tvingande ok

Ni som har läst Den allvarsamma leken vet att Arvid Stjärnblom och Lydia Stille inleder en sommarromans som inte följs upp. Det har ingenting med bristande intresse att göra, utan beror på Arvids passivitet som kommer av känslan att han ingenting kan erbjuda. Här skulle man kunna invända mot min tes, i och med att Söderberg låter Arvid vara olydig gentemot Horatius. I stället för att göra det horatianska ”carpe diem” till sin devis låter Arvid tillfällena passera och slumpen råda. Trots att han dagligen tänker på Lydia hör han inte av sig till henne. Men när han hör om Lydias giftermål med den stenrike och betydligt äldre Marcus Roslin, ser han inom kort själv till att ”bli gift” med ett gott parti, Dagmar Randel. Så går åren.

I den sista av Horatius Lydia-dikter som jag nämnde (3.9) möts skalden och Lydia i en dialog. I varsin inledande strof prisar de nostalgiskt den lycka som utmärkte den tid då de var förälskade. Nuförtiden är de upptagna på var sitt håll: Lydia älskar en annan man, Calais, och skalden har ett förhållande med den blonda Chloë. Horatius frågar:

quid si prisca redit Venus

diductosque iugo cogit aeneo,

si flava excutitur Chloe

reiectaeque patet ianua Lydiae?

 Vad skulle hända om den forna Venus återvänder och tvingar in under sitt ok av brons dem som blev åtskilda? Vad skulle hända om blonda Chloë kastas ut och dörren står öppen för den försmådda Lydia? (min översättning)

I Den allvarsamma leken korsas Arvids och Lydias vägar igen, tio år senare. Av en händelse träffas de under en föreställning på Operan. När Lydia under deras samtal får veta att Arvid är gift ställer hon den kanske något överraskande frågan: ”Är hon ljus eller mörk?” ”Ljus”, svarar Arvid. Hans blonda Chloë heter Dagmar.

Vad skulle hända om den forna Venus återvänder? Mellan Arvid och Lydia flammar passionen upp på nytt. När de så bejakar den, är det inget som de själva väljer. Åtminstone är det så jag läser Söderberg. Genom redaktör Markels ord bjuds läsaren att förstå den idé om ödets makt över människan, den determinism som Söderberg är känd för och som också sammanfaller med den antika ödessynen.

Markel säger: ”Man väljer inte sitt öde. Man väljer lika lite sitt öde som man väljer sina föräldrar eller sig själv: sin kroppsstyrka eller sin karaktär eller färgen på sina ögon eller vindlingarna i sin hjärna. Det förstår var och en. Men man väljer lika litet sin hustru eller sin älskarinna eller sina barn. Man får dem, och man har dem, och det händer att man mister dem. Men man väljer inte!”

”Prisca redit Venus”. Den forna Venus har alltså återvänt för att under sitt ok tvinga samman Arvid och Lydia som en gång skildes åt.

Det handlar om att finna sig på samma gång ”villig och tvungen”, som Viktor Rydberg formulerar det i sin dikt ”Skogsrået”, som också är central i Den allvarsamma leken. Det är en typiskt romantisk dikt om ett övernaturligt väsen och om erotikens förtrollande och förgörande kraft. En man lockas av ett kvinnligt väsen, ett skogsrå. Han måste ge sig in i denna passionens häxkarusell, trots att han inte kan komma oskadd ur den. För sig själv citerar Arvid några rader:

Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl,

han får aldrig mer det tillbaka.

Till drömmar i månljus trår hans själ,

han kan ej älska en maka.

Mötet med Lydia förändrar Arvid. Han är inte längre den han var och det är omöjligt för honom att gå tillbaka till sitt gamla liv och till sitt äktenskap.

 

Lydia som kvinnotyp

I den romantiska naturmystiken förekommer skogsrån och älvor som förvrider huvudet på män så att de blir galna eller till och med dör. Det är något liknande vi möter hos Lydia, både hos Horatius och Söderberg. Låt oss återvända till Horatius Lydia. Dikt 1.8 inleds:

Lydia, dic, per omnis

te deos oro, Sybarin cur properes amando

perdere

Lydia, jag ber dig vid alla gudar, tala om för mig varför du är så ivrig att förgöra Sybaris

med din kärlek… (min översättning).

Nu är det så att Sybaris inte dör i ordets vanliga mening, men han förändras – till det sämre, enligt hans manliga vänner. Han blir frånvarande, omanlig och ointresserad av det som borde uppta hans intresse. Han försvagas. Ordet ”perdere” betyder verkligen ”förgöra”. Horatius Lydia besitter en kraft som bryter ned mannen.

Idén om en kvinnotyp som förgör män, en mansslukerska, en femme fatale, blir populär under förra sekelskiftet. Lydia Stille kan sägas förkroppsliga denna idé. Hon inleder förhållanden med tre andra män förutom Arvid. Det är äkta maken Marcus Roslin, Arvids tidningskollega Kaj Lidner samt hans revykamrat Ture Törne. Lika många män har Lydia hos Horatius, utöver skalden själv. De är alltså Sybaris (för övrigt kan nämnas att hans namn är samma som ”sybarit” – vällusting), Telephus, han vars hals och armar hon prisar och Calais från dialogdikten. De två första tillhör skaldens vänkrets – framgår det av dikterna. Båda ”Lydior” väljer alltså älskare ur den manliga huvudpersonens umgänge. Ett citat ur Den allvarsamma leken: ”Och han (Arvid) tänkte: ”Det var nu också en förfärlig mani hon hade: att alltid välja sina älskare just bland mina vänner och bekanta…”

I Söderbergs roman tar Kaj Lidner livet av sig. Varför är inte helt utsagt, men man kan läsa mellan raderna att det är hans affär med Lydia som blir den utlösande faktorn. Vad vi i varje fall kan sluta oss till är att hennes kärlek inte räddar honom. Det är en juldagsmorgon som han begår självmord – och just på julafton har det ringt på hennes dörr medan Arvid var där.

Detta med Lydia som litterär ”typ” föreslås av söderbergsforskaren (tillika er tidigare ordförande) Bure Holmbäck. Han menar att Rydbergs dikt introducerar denna typ. Lydia är inte längre en oskuldsfull ung flicka som bor med sin pappa, utan representerar nu den ”ödesdigra” kvinnan. Holmbäck hänvisar till ett ställe i romanen, där Arvid hör en vän berätta om en flickvän från förr som varit svekfull. Arvid kommenterar: ”Det fanns alltså en Lydia på 1870-talet också. Ack ja, det har väl alltid funnits och skall alltid finnas. Hon är evig som naturen.” Och ja, hon fanns även i antikens Rom – åtminstone i litteraturen.

Holmbäck refererar också till en scen i romanens slut. Det är vid en försoning, julafton 1908, just den dag som Kaj Lidner – får vi anta – ringer på hennes dörr. Lydia har fått Iliaden i present av Arvid, så här har vi ytterligare en koppling till antik poesi (i det här fallet inte romersk lyrik men grekisk epik) och hon frågar honom vem Ate var. Han svarar: ”Ate… var en grekisk gudomlighet. En av de mindre. En ödesgudinna. En olycksgudinna. Hon ansågs som en personifikation av det bedårande fördärvet.”

Horatius Lydia är som typ betraktad lik många andra eftertraktade kvinnor i antik lyrik: hon är självständig, temperamentsfull och förförisk men nyckfull. Lätt att fånga och samtidigt svårfångad. För henne tycks kärleken vara en lek. För mannen också, till en början. Men när det väl blir allvar flyr hon, in i någon annans famn. Hon är älskarinna, inte maka. Det här är en kvinnotyp som är vanlig i romersk poesi under det vi kallar guldåldern, Caesars och Augustus tid, kanske med början hos Catullus. Poeterna skapar flickvänner utifrån den här modellen till sina alter egon. Flickvännerna har grekiska namn, de är attraktiva. Diktsviterna blir som följetonger. I vissa fall, som hos Catullus och Propertius, framställs kärlekssagan som något alldeles unikt.

Catullus skriver om sin Lesbia (ett namn han valde för att hedra Sapfo) i en dikt att hon inte ville ha någon annan än honom, inte ens om Jupiter själv henne bad. Vi kan höra Lydia Stilles upprepade ord eka: ”Jag har aldrig älskat så”. Men Catullus diktjag får erfara att Lesbia träffar andra – och han konstaterar bittert i samma dikt att hennes ord inte är värda någonting: ”Men det som en kvinna säger till sin trånande älskare – det bör man skriva i vinden och i snabbt rinnande vatten” (min översättning).

Propertius förklarar för läsaren att kärleken till Cynthia är stark och äkta, något alldeles speciellt.

Propertius 1.12:

mi neque amare aliam neque ab hac desistere fas est:

Cynthia prima fuit, Cynthia finis erit.

Det är inte möjligt för mig att vare sig älska någon annan eller avstå från henne: Cynthia var den första och Cynthia skall bli den sista. (min översättning)

Men även hon är otrogen och nyckfull och visar inte lika mycket engagemang som sin älskare.

Ovidius har sin Corinna – och han skildrar deras stormiga relation i många dikter: båda han och hon är otrogna.

Tibullus älskar Delia som också är opålitlig svekfull.

Medan dessa poeter har en musa – har Horatius flera – av vilka en av dem är Lydia.

Arvid betraktar sin Lydia som den stora, riktiga, sanna kärleken. Men blir gång på gång besviken. Eventuella tankar på ett liv med Lydia, med henne som maka, måste han släppa. För hon är just den här typen från romersk lyrik: älskarinna, inte maka.

Jag erinrar mig en passage ur Den allvarsamma leken. Det är när Lydia stolt frågar Arvid om han har noterat dörrskylten till hennes nya stockholmslägenhet (dit hon flyttat efter att ha lämnat sin make). Med skylten manifesterar hon sin självständighet och ovilja att gifta om sig (och därmed byta efternamn). Hon säger: ”Jag är glad att jag har fått igen mitt namn och mig själv: att jag åter en gång har blivit Lydia Stille. Jag tycker att jag har fått igen något av mig själv, något som jag hade tappat, eller slarvat bort… Såg du min lilla mässingsplåt på dörren? Lydia Stille står det på den! Ingenting mer, ingenting annat! Och annat skall det heller aldrig stå på min dörr – varken Roslin eller Stjärnblom eller något annat!” Det är i samma veva som hon säger: ”Mig får du älska på hedniskt vis”. Och hon återkommer också i slutet av romanen att hon aldrig vill gifta om sig. Det räcker med en gång, som hon säger. Till och med det var en gång för mycket.

Den utestängde älskaren

Som jag nämnt skrev de romerska författarna med grekiska förebilder. De grekiska personnamnen är ett exempel på hur man övertagit en poetisk värld. Ett annat är de litterära motiven. Ett sådant är ”paraklausithyron” som kommer av grekiskans ”paraklaio”, ”sörja bredvid” och ”thyra”, ”dörr”.

Det handlar alltså om hur en man önskar bli insläppt av sin dam, men tvingas vända med svansen mellan benen. Motivet förekommer i grekisk poesi men blir så gott som obligatoriskt i augusteisk poesi, där man kallar det exclusus amator, ”utestängd älskare”. Ovidius har en sådan dikt (Amores 1.6), som är 74 rader lång, där skalden försöker övertala en portvakt om att få komma in men blir nekad: ”Se….. hur dörren har blivit våt av mina tårar” (min översättning) – apropå detta med att gråta vid dörren. Även Propertius och Tibullus har detta motiv. Propertius (1.16) tilltalar dörren och frågar:

‘ianua vel domina penitus crudelior ipsa,

quid mihi tam duris clausa taces foribus?

 Port, du som till och med är mer grym än min härskarinna,

varför tiger du för mig, stängd med dina massiva dörrar? (min översättning)

I Horatius dikt 3.10 står diktjaget utanför en annan kvinnas port, Lyce, och piskas av blåst och regn utan att få komma in.

I Den allvarsamma leken blickar Arvid otaliga gånger upp mot sin älskades fönster, i vilket hon brukar tända två ljus. Om de lyser, vet han att hon är hemma. Ändå händer det att hon inte öppnar när han ringer på dörren. Vid ett tillfälle ringer Arvid på Lydias dörr tre gånger utan att hon öppnar. Dagen därpå skickar hon ett brev till honom i vilket hon förklarar det uteblivna välkomnandet. Vredgad skriver han i sitt svar att han aldrig mer kommer att stå som ”en usel kärlekstiggare”, som han uttrycker det, utanför hennes dörr. Och som jag redan har nämnt ringer det på hennes dörr vid ett senare tillfälle, när Arvid är hos henne. Lydia underlåter att öppna. Denna gång är det en annan ”usel kärlekstiggare”, Kaj Lidner, får vi förmoda, som står utanför.

Arvid är en exclusus amator, ”en utestängd älskare”: han som ena kvällen släpps in genom sin älskarinnas dörr för att nästa kväll förgäves ringa på dörrklockan. I detta spel är Arvid en lekboll för Lydias nycker. Han är välkommen de stunder hon behagar öppna för honom. Det är en destruktiv lek som Arvid inte vill delta i.

Bittert tvingas han inse att han inte kan hoppas på något annat av Lydia, hon ”som lockar till sig den ena mannen efter den andra och aldrig slår sig till ro, förrän ålderdomen eller döden sätter punkt för trafiken”. Även i detta citat läser jag en referens till Horatius. I dikt 1.25 finns samma tanke formulerad som en önskan om hämnd, att livet skall döma rättvist så att också hans älskade en gång skall få känna hur det är att bli avvisad. När Lydia blivit äldre kommer inte längre kärlekstiggarna att stå på rad utanför hennes fönster och fråga: ”Lydia, dormis?” ”Lydia, sover du?”. Likväl skall åtrån brinna i henne, alltmedan männen kommer att rikta sin blick och håg åt ett annat håll.

Dikten i Göran Svärds översättning:

Numer djärva ynglingar mera sällan / ivrigt bultar på dina fönsterluckor, / inte de dig sömnen berövar, porten / vilar på tröskeln,

den som förr så lätt och så ofta svängde / på sin dörrtapp. Du inte mer får höra / ”Dessa långa nätter förtär mig, vakna, / Lydia, vakna!”

Snart i stället skall du som gammal gumma, / glömd av forna älskare, gå i öde / gränd och gråta när i den svarta natten / nordanvind viner.

Ännu kärlekslustan dig bränner, den som / brukar hetsa stona till vild besatthet, / ännu den din såriga lever fräter, / medan du klagar

att den glada ungdomen bara gläds åt / friska murgrönsrankor och mörkgrön myrten, / men åt östans vintriga vindar offrar / löven som vissnar.

I det här antika litterära motivet är den uppvaktande mannen ofta berusad. Men Söderberg vänder på det när han låter Arvid som utestängd älskare uppgivet lämna Lydias dörr, förnedrad, och gå ut i stockholmsnatten och supa ned sig. ”Han gick på en krog och söp förfärligt.”

Årstider

När Arvid och Lydia träffas som unga i skärgården är det sommar. Men när Lydia åter träder in i Arvids liv är det vinter. Vintern är påtaglig i Den allvarsamma leken. Det snöar och snöar. Det står också att Arvid längtar efter snö. Vad snön representerar är jag inte helt klar över, men den faller när det blir dramatiskt, och jag tolkar den som ett illavarslande omen. Så länge Arvid är ungkarl är det ”mulna och gråkalla dagar och ibland lite snöblandat regn”, men den dag som Arvid och Dagmar gifter sig är det snöstorm – för övrigt samma dag som kriget mellan Ryssland och Japan bryter ut (10 februari 1904). När Arvid och Lydia träffas snöar det och snöar och snöar.

Hur som helst faller snön på vintern – och det är för det mesta vinter när Arvid och Lydia har sina möten. Förhållandet verkar förknippas med höst och vinter, kanske därför att det är dömt till undergång. När de stämt träff på nytt efter tio år – på hotell Continental – utbrister Lydia: ”Å, Arvid – att det skall vara så höstligt för oss två. Vi är ju ännu unga!” Och han svarar: ”Ja. Det har blivit för tidigt höst för oss.” ”Det har blivit för tidig höst” mumlade han. Men – men det kommer ju dock till sista an på oss själva om vi vill hålla till godo med hösten eller göra oss en högsommar…” Men utanför har just ”dödsklockorna” ringt (kungen är död) och kommer också att ringa igen i slutet av kapitlet: ”Därute klämtade ännu dödsklockorna genom decembermörkret.” Även om det råkar vara sommar klämtar dödsklockorna. Under den juniutflykt till Strängnäs som Arvid och Lydia företar, klämtar klockorna för en död medan de sitter på kyrkogården.

Hos Horatius förknippas Lydia med vinter. I dikten jag nyss läste hörde vi om Nordanvinden, östans vintriga vindar och vissnade löv. När Lydias ungdom och skönhet har falnat återstår bara vinter. Chloë däremot, den blonda, hon som skalden är tillsammans med i dialogdikten, associeras i en annan dikt med vår.

Kanske kan det också förklara varför Söderberg, med eftertryck, kommenterar paret Stjärnbloms äktenskap som lyckligt, trots den skepsis med vilken Arvid själv betraktar det. Ett kapitel (inledningen till del III) inleds: ”Arvid och Dagmar Stjärnblom levde mycket lyckligt tillsammans.” Efter någon sida dyker en liknande formulering upp: ”Arvid Stjärnblom levde mycket lyckligt med sin hustru.” Det korta kapitlet avslutas: ”Men i övrigt levde de mycket lyckligt tillsammans.” Tre gånger sägs det. Det är inte utan att jag funderar på om även detta är en påverkan från Horatius. Det kan vara ett ”märkvärdigt sammanträffande”, men så här låter det i en av Lydia-dikterna, 1.13:

felices ter et amplius

quos irrupta tenet copula nec malis

divulsus querimoniis

suprema citius solvet amor die.

Trefalt lyckliga, ja mer än så är de som ett obrutet band håller samman,

där kärleken inte slits upp av otäcka gräl, utan skall upplösa bandet på deras yttersta dag. (min översättning)

Horatius hyllar alltså den trofasta kärleken, den där Venus inte sliter upp det trohetsband som en gång har knutits. De som slipper vara med om något så uppslitande är trefalt lyckliga.

Avslutning

Att Maria von Platen stod modell för Lydia och andra av Hjalmar Söderbergs litterära gestalter är känt. Men Söderberg gjorde mer än bara applicerade namnet Lydia på denna förlaga. Tillsammans med sitt förnamn fick hela den poetiska Lydia följa med; hon, som också finns hos Catullus, Ovidius, Propertius och Tibullus – i gestalterna Lesbia, Corinna, Cynthia och Delia. Från samma antika litterära värld vävde Söderberg in motiv och idéer i sitt verk – och formuleringar som verkar hämtade från Horatius. Det som Ivar Harrie kallar ”skiss till en kärleksroman” tillvaratogs alltså av Hjalmar Söderberg i det som blev hans kanske mest älskade roman, en av den svenska litteraturens främsta kärleksromaner.

Martina Björk