Den danske filmregissören Carl Th Dreyer (1889-1968) hade planer på att göra en film basrad på Hjalmar Söderbergs skådespel ”Gertrud” (1906) redan på 1940-talet. Av olika skäl blev det inte av förrän i början av 1960-talet, då han läste den svenske litteraturhistorikern Sten Reins doktorsahandling om skådespelet, som kom ut 1962.

Dreyer fascinerades som många andra av att förebilden för Gertrud avslöjades med namn, Maria von Platen, som Hjalmar Söderberg hade en intensiv kärleksrelation med mellan 1902 och 1906. Hennes identitet hade tidigare varit känd bara inom en mindre krets, men hon inspirerade Söderberg inte bara till Gertrud i skådespelet med samma namn utan också till den kvinnliga huvudpersonen Lydia Stille i romanen ”Den allvarsamma leken” (1912, och hon anas också bakom pastorsfrun Helga Gregorius i romanen ”Doktor Glas” (1905).

Maria von Platen hade avlidit 1959, men I förarbetet för sin film sökte Dreyer verkligen information om denna ”den verkliga Gertrud”. Det framgår bland annat av en uppsats i Föreningen Gamla Christianstads årsskrift 1989 av Margit Bergström, då medlem i Söderebergsällskapet, nu avliden. Hon och hennes man köpte Maria von Platens Villa Åhamra i Torsebro utanför Kristianstad efter hennes död 1959. I uppsatsen berättar hon att hon en majdag 1963 fick ett oväntat besök av regissören Carl Dreyer.

Det första han hade frågat – sedan han sparkat av sig galoscherna, skrev Margit Bergström – var om hon hade läst Sten Reins doktorsavhandling, som alltså hade lagts fram och publicerats ett år tidigare och blivit mycket uppmärksammad.

”Den var vidunderlig”, hade Dreyer sagt om avhandlingen, där Maria von Platen för första gången offentligt namngavs som Hjalmar Söderbergs älskarinna sextio år tidigare. Själv hade Söderberg alltid varit ytterst diskret om Maria von Platen. I sina brev och anteckningar hade han bara nämnt henne som ”X”, ”henne jag älskade förr” eller (en gång) ”Maria”.

Dreyer hade gått omkring i Villa Åhamra, där Maria von Platen bodde från 1933 till sin död 1959. Det såg ut som om han trivdes, skriver Margit Bergström. Han hade frågat om hon trodde att Maria satt på andra våningen i huset när hon skrev. Det kunde vara möjligt, hade Margit Bergström svarat, ty på auktionen efter Maria von Platen såldes en stor sekretär från ett av rummen där.

Där fick Carl Dreyer möjligen uppslaget till den epilog han försett sin film med och som inte ingår i Söderbergs skådespel. I epilogen kommer en gammal vän, ja älskare på besök till Gertrud för att överlämna sin senaste bok. Denne vän, Axel Nyberg, finns inte med i Söderbergs skådespel, men replikerna i epilogen baseras helt klart på två brev som Sten Rein offentliggjorde i sin avhandling. Det var dels ett brev från författaren John Landquist, som hade ett förhållande med Maria von Platen omkring 1908-10, där han skriver ömsint om henne och hennes väsen, dels ett brev från Maria von Platen till John Landquist där hon berättar om sin tillvaro i Torsebro.

I en intervju i Sydsvenska Dagbladet senare berättade Carl Dreyer lite mer om sitt besök i Villa Åhamra och sina samtal med grannar som hade känt Maria von Platen. Hon ”levde som en enstöring, läste och lyssnade på musik”, och i byn ”ställde byborna klockan när Maria von Platen gick till affären varje dag”. Dreyer hade också talat med Maria von Platens bror (Ivar Hallenborg) men blivit avspisad eftersom denne var arg för att Sten Rein enligt hans mening hade skandaliserat hans syster.

Femton år efter Carl Dreyers besök i Torsebro fick Margit Bergström ett brev från en dansk universitetslektor som arbetade med ett vetenskapligt arbete om regissören. Han hade funnit att Dreyers mor – pigan Josefin Nilsson, som lät adoptera bort sin utomäktenskaplige son – härstammade från Kristianstadstrakten. Han undrade om detta var anledningen till Carl Dreyers besök i Torsebro.

Detta kunde naturligtvis Margit Bergström inte svara på. Men Carl Dreyer präglades av sitt trauma som bortbyting och han ägnade hela sitt privata och konstnärliga liv åt att söka kvinnan, som filmvetaren Jannike Åhlund noterade i en understreckare i Svenska Dagbladet 2008

Så kanske var det inte bara den verkliga Gertrud som Carl Dreyer sökte den där dagen i maj 1963 när han knackade på dörren till Villa Åhamra.

Då hade Maria von Platen varit död i fyra år och hon hade sluppit uppleva de eftermälen hon fick i samband med att hennes identitet avslöjades i Sten Reins avhandling – ”en adlig femme fatale”, en kvinna som ”satte en ära i att samla poetskalper kring sin midja”, ”manslukerska”, ”en den svenska litteraturens vandringspokal”.

I Dreyers film finns en scen med en gobeläng föreställande en naken kvinna attackerad av gläfsande hundar. I Söderbergs drama berättar Gertrud om en ond dröm: ”Jag sprang naken genom gatorna med ett koppel hundar efter mig”.

Kurt Mälarstedt