”Novellen lever” var temat för tidskriften Parnass nummer 4, 2018. Där skrev Söderbergsällskapets förre ordförande Nils O. Sjöstrand om Hjalmar Söderbergs novellkonst. Hans artikel återges här.

Hjalmar Söderberg –– det lilla formatets mästare

Hjalmar Söderberg föddes i Stockholm 1869. Nästa år blir det 150 års jubileum. Han dog i det av tyskarna ockuperade Köpenhamn 1941.

Stockholm, i synnerhet staden under Oscar II:s regeringstid, är plats och miljö för händelserna i många av hans noveller. Men även Köpenhamn, Hamburg, Leipzig, München, Paris, Visby, Växjö, Värmland, Drottningholm, Haga och Skärgården får bilda miljö. Härtill kommer historiska och fiktiva miljöer. Söderberg är inte alls så stockholmsbunden och urbant fixerad som ofta påstås. Under hans levnad uppskattades novellerna genomgående mera än hans andra verk. Han kallades ”det lilla formatets mästare”. Även utomlands uppskattades novellkonsten tidigt. ”Pälsen” (1897), var länge hans mest översatta verk.

Nästan alla novellerna skrev Hjalmar Söderberg för dagspress, tidskrifter, kalendrar och jultidningar. Formen växlar från ett kort koncist paradnummer som ”Kyssen” (1901) till en miniatyrroman som ”Aprilviolerna” (1922). De flesta återutgavs sedan i samlingarna: Historietter (1898), Främlingarna (1903), Det mörknar öfver vägen (1907), Den talangfulla draken (1913) och Resan till Rom (1929). I de fyra senare ingår en nyskriven novell, som ger namn åt samlingen. Hans sista noveller återutgavs i den postuma Sista boken (1942). Endast den och Historietter har senare utkommit i oförändrat skick. Andra noveller återfinns i samlingsverkens novelldelar (Samtidsnoveller 1921,1978, Forntid och saga 1921,1943, 1978, Äldre samtidsnoveller, Yngre Samtidsnoveller och Ur glömskan 1943).

Bakom den levande novellkonsten ligger det okonstlade skenbart enkla språket, som har hållit, och texternas angelägenhet. Tillvarons villkor, orättvisorna, kärlekens lust och svek, ondskan och religionen är författarskapets grundmotiv som förtätas i novellerna. Hjalmar Söderberg är en icke moraliserande moralist med klar blick för moralens tvetydigheter. Hans skarpsinniga religionskritik finns med från hans tidigaste noveller 1889 till de sista på 1920- och 30- talen. Djurvännen Söderberg använder hundar symboliskt i ”En herrelös hund” (1894), ”Vox populi” (1897) och ”Rugg” (1901). Hundens trohet är en produkt av människans långa urval. Han ”har en religion och hans gud heter människan”. Han är ”måhända den mest utpräglade monoteisten”.

Mobbing är motiv i skolnovellerna ”Gycklaren” (1898) och ”Historieläraren”(1894). Offrets försök till försvar genom beställsam anpassning skildras initierat. I den första är det en elev i den andra en lärare som hjärtlöst plågas. Söderberg mobbades själv i skolan. Hans hemskaste skildring av ondskan finns i ”Sotarfrun” (1895), som I våldsam vrede misshandlar en fattig grannflicka så att denna avlider. Flickans brott är att hon och fruns sjuke styvson funnit varandra i kärlek.

Söderberg lånar ibland teman från andra författare men lånen fogas in i egna berättelser. I ”Kyrkofadern Papinianus” (1897) anser en präst, att frågan om Alfred Dreyfus är skyldig till landsförräderi eller inte är underordnad nödvändigheten av tilltro till rätten. Enligt (den fiktive) kyrkofadern har Gud överlåtit domslut till den världsliga rätten, varför dess domar, om de skett enligt formerna, står sig i evigheten. Tankegången är hämtad från Anatole Frances ”Aux Champs–Élysée” i samlingen Jardin d’Épicuré (1894, På de Élyséiska fälten, i Epikuros’ trädgård), där den romerske rättslärde, Aemilius Papinianus, framför liknande ståndpunkter gentemot Platon, som hävdar att den Himmelska rättvisan korrigerar den jordiskas misstag. I ”Åge” (1916) drunknar en liten pojke vid Brunnsvikens strand, när moderns och deras grannes uppmärksamhet under kärleksomfamning är riktad på annat. Motivet är taget från Theodor Storms Aquis submersus (1876, Död genom drunkning).

I antologier brukar ”Pälsen” eller ”Kyssen” få representera Hjalmar Söderberg. I den första blir den sjuke, fattige, praktiserande läkaren dr Henk påkörd av en drosksläde på julafton. Han är på väg till sin rike vän för att låna 100 kr. Vännen är bjuden på julmiddag senare hos Henks. Läkarens rock trasas och han får låna vännens päls. När han kommer hem till den numera kalla hustrun blir han åter kärleksfullt mottagen och kysst. Hon tror att han är vännen, hennes älskare. Göran Tunström kallade träffande novellen för en berättelse om ”döden i livet”.

I senaste antologin har ”Kyssen” valts. Ödesdigra kyssar finns i ”Sotarfrun”, ”Pälsen” och ”Åge” och i ”Aprilviolerna” är kyssarna vid partnerbytena frivola. Men i ”Kyssen” är temat ungdomsfräscht och humoristiskt behandlat. En mycket ung man och en flicka sitter på en sten vid en udde. Han undrar om han skall våga kyssa henne och hon undrar om han skall göra det så hon får visa vrede och förakt för honom. Han lägger armen om hennes hals och kysser henne. Det blir inte som hon tänkt utan de möts i kyssen.

Speciallitteratur: Olle Thörnvall, Tankens konst – En essä om Hjalmar Söderberg noveller, Ellerströms, Lund 2011. Miranda Landen, Och nu börjar historien – Hjalmar Söderbergs novellkonst, Atlantis, Stockholm 2013.

 Nils O. Sjöstrand