Ett Hjalmar Söderberg-rum invigdes i mars 2014 på Thielska galleriet i Stockholm.

Hjalmar Söderberg var som bekant nära vän med bankiren och konstsamlaren Ernest Thiel och ofta gäst hos denne i hans palats på Blockhusudden, nuvarande Thielska galleriet. Det gästrum där Söderberg ofta övernattade har restaurerats efter en vattenskada. Det invigdes  i  samband med en visning av samlingarna av intendenten och museichefen Patrik Steorn.

I Söderbergrummet finns författarens skrivbord, som inköptes 1969 från en släkting till hans danska hustru Emilie. På väggen hänger Gerda Wallanders porträtt av honom från 1916 och fyra teckningar av hans hand: porträtt av hans far, hans faster samt två landskap. Däremot förvaras hans fickschackspel och några av hans brev till Thiel fortfarande i det så kallade arkivrummet på bottenvåningen.

Hjalmar Söderberg träffade Ernest Thiel på en bjudning hos Verner von Heidenstam och hans hustru i mellandagarna 1896. De blev snabbt vänner och i oktober följande år bjöd Thiel Söderberg på en resa till Paris. När de nådde Tyskland tvingades Thiel dock avbryta resan på grund av brådskande affärsangelägenheter, men Söderberg fortsatte ensam till den franska huvudstaden, på Thiels bekostnad.

Thiel stödde under lång tid Söderberg både praktiskt och ekonomiskt. Författaren bodde till exempel i Thiels hem under några perioder under arbetet både med Martin Bircks ungdom och Doktor Glas, och efter Söderbergs uppbrott från sitt äktenskap och flytt till Köpenhamn kunde han ibland placera sina tre barn på Thiels sommarställe i Neglinge, Saltsjöbaden. Söderberg uppgav i ett brev till Thiel några år in på 1900-talet att denne lånat honom sammanlagt över 10 000 kronor.

I Thiels palats på Blockhusudden, som stod färdigt 1907, träffade Söderberg ofta författare och konstnärer som Johannes V Jensen, Gustav Vigeland, Ferdinand Boberg, Marika Stiernstedt och Eugene Jansson.

Så här skildrar Marika Stiernstedt i sina memoarer Söderberg, som hon beskriver som oslagbart korrekt med ”en prydlighet som inte tillät några dammkorn på klädet”, i den thielska miljön:

”Han var utpräglad i varje tum, varje rörelse, litet långsam, inte så lite stel, cirklad som om äldre ämbetsmän hade varit hans förebild. Hans tal var lågmält. Med sin melodiska röst i svagt staccato uttryckte han sig inte ogärna i anekdotform. Vid riktigt gott humör sjöng han också. — Han satt där han satt, mycket lugnt, gärna hela kvällen på samma plats med en grogg intill sig och cigarren halvrökt, och vännerna lyssnade förtjust ifall hans klara, osvikligt rena tenor plötsligt svagt och svalt tonade fram i en romantisk melodi, en sentimental 1800-talsromans.

Då tycktes hans vanliga, lätta ironi eller självironi vika, då tillmätte han sig lite ferie, han drömde sig bort från det trista faktum att vår ungdom, vår ungdom ’rinner i droppar bort’ och att det Stockholm han kände och inom vilket han hittade – en ganska liten räjong – ohjälpligt måste komma att växa, svälla, och en dag bli oigenkännligt.”

Värden Ernest Thiel, som var en stark beundrare av den tyske filosofen Friedrich Nietzsche, gav i sina minnesanteckningar en lika uppskattande men också mörkare bild av Söderberg:

”Hans fina satir och kvicka skepsis tog allt som oftast hem spelet, då jag kom körande med Nietzsches grova artilleri i våra resonemang. — Dessemellan spelade vi passionerat schack med varandra. Jag, som annars alltid kröp i säng tidigt, kunde då sitta uppe halva nätterna, glömsk av tid och rum. Bågljuslamporna i galleriets glastak lyste som solar, det knäppte och knakade i väggarna bakom Munchs och Zorns mästerverk, medan ’bankdirektören’ och ’skriftställaren’ satt försjunkna i det ädla spelet. Han vid sitt whiskyglas, jag med min cigarr. Och betjänten Fredrik tassade tyst upp och ner för de blå mattorna i trappan, och väntade på att få gå och lägga sig.

När jag lagt mig satt Hjalle ensam kvar, med sin whisky och sina funderingar. Han drack mycket sådana nätter; och jag har aldrig kunnat fördra druckna människor. En gång fick han ett akut anfall av delirium. Han såg smådjävlar överallt, bakom möblerna och på tavlorna, och han förde ett sådant liv att jag måste skicka upp betjänten Fredrik för att mota honom i säng.

Vår vänskap blev bestående allt intill Hjalmar Söderbergs död. Vi spelade schack in i det sista, per korrespondens. Och då och då kom en bok från honom, eller en liten epistel med små funderingar om ett och annat i tiden.”

Att Hjalmar Söderberg tidvis kunde inta stora mängder whisky är väl belagt också av andra, säger Söderbergsällskapets ordförande Nils O Sjöstrand i en kommentar till Thiels uppgifter. Ingen annan stans talas dock om att Söderberg skulle ha haft delirium. Delerium tremens är ett mycket allvarligt tillstånd som knappast kureras med sänggående, varför det är föga sannolikt att Söderberg verkligen hade sådant, möjligen en alkoholhallucinos, men mest sannolikt är han denna gång bara var förvirrad i sitt rus.

Vänskapen mellan Thiel och Söderberg sattes på prov ibland, till exempel i samband med första världskriget – Ernest Thiel var till skillnad från Hjalmar Söderberg mycket tyskvänlig – men den bestod alltså ända till Söderbergs död 1941; Thiel gav ett handfast uttryck för den i sitt sista brev till Söderberg 1939, då han beskrev vänskapen som en av de verkliga ljuspunkterna i sitt liv. I brev till Herbert Friedländer berättade Söderbergs änka Emilie att Thiel var den vän i Sverige som stod Söderbergs hjärta närmast. Ernest Thiel avled 1947.

Den nära relationen mellan Söderberg och Thiel behandlas ingående av journalisten och författaren Lars Ragnar Forssberg i hans bok Ernest Thiel – pengar och passion, som kom ut hösten 2015. Vid sällskapets årsmöte i januari 2016 berättade Forssberg om vänskapen under titeln Hjalmar Söderberg och Ernest Thiel – en säregen kärlekshistoria. 

Kurt Mälarstedt